ejeahstrom

Det var många månader sedan jag sist satt och skrev något som var ämnat för min blogg. Jag fann mig aldrig till rätta i mitt bloggskrivande och texterna jag åstadkom kändes otympliga eftersom jag aldrig fick riktigt grepp om vad jag egentligen ville med detta sorts skrivande riktat till alla och envar. Framförallt var det väl konflikten mellan att skriva strängt po-etiskt - vilket är mitt ord för skrivandet ur en strävan att vara kompromisslöst ur sin autenticitet - och känslan att det här bloggandet skulle få vara en exponent för det fria associerandet självterapeutisk spontanitet och helt nonchalant ansträngningslöst bara skulle få rinna fram ur mig. Men nu tänker jag använda bloggen för att presentera en ide:. Jag tycker jag har nått fram till en klarhet genom mitt tänkande och känner hur jag kan vara denna klarhet och att här finns ett sätt att vara - i och ur sitt tänkande vara i livet - som jag tror jag skulle kunna hjälpa andra att upptäcka. Här är både en känsla av sammanhang mening och egen betydelse och form och riktning alltså en fungerande Etik mitt i en känsla som öppnande vätter mot andliga transcendentala dimensioner eller om man hellre vill använda sig av religiös vokabulär : en Gudsverklighet Det är ju så att nästan allt psykiskt lidande men också kollektiv problematik som sociala och politiska missförhållanden kriminalitet terror och krig står i sammanhang med existentiell och etisk vilsenhet eller låsningar här inom vanföreställningar av olika slag. Här skulle jag kunna rada upp massor av exempel men jag nöjer mig med att nämna unga människor som fastnar i resignation depressioner självdestruktivitet beroende-problematik missbruk och asocialitet. Min uppfattning är att det skulle gå att råda bot på denna vilsenhet och att detta att det inte här erbjuds möjlighet för människor och då säskilt ungdomar att kunna få kontakter och känna att de kan få ställa frågor och hitta någon som vill lyssna och tar dem på allvar detta stora tomrum nu underminerar andra insatser t.ex. från social-tjänsten och sjukvården i många fall omöjliggör mera varaktiga resultat.Min tanke är därför att det borde finnas ett virtuellt torg för dessa frågor och att detta skulle kunna göras attraktivt även för dessa som inte spontant är aktivt sökande när det gäller sådana här frågor om livet. Mitt eget tänkande och mina skriverier innehåller den sorts visdom som skulle kunna vara till hjälp här på ett sådant torg men vad jag sålunda efterlyser är människor som är intresserade för dessa tankegångar och som ville vara med och hjälpa till med de praktiska arrangemangen - t.ex.hur man skall hjälpa människor att hitta hit men också hur detta skall förmedlas att kunna få förtroende till det egna tänkandet uppleva klarhet sammanhang och tillit inåt djupna kring eget centrum och värdegrund alltså inte att bli troende på utan att utvecklas som människa och finna sig själv som man Ä R.

Om någon är intresserad och vill hjälpa till med detta projekt så hör gärna av er till mig S.E."eje" Åhström Utmarksv.7 16754 Bromma Jag kommer också att fortsätta här och hålla er underrättade om hur projektet framskrider har en hel del olika ideer härom också själv.

Allt vad som akrivits om den där österrikaren som låste in sin dotter i källaren och gjorde barn med henne och också att jag just nu läser Sara Stridsbergs bok om Valerie Solanas har väckt en lust hos mig att här ha ett litet samtal med mig själv kring tankar som väckts - om någon har lust att sedan läsa vad jag skrivit läsa och försöka förstå så är det ju roligt men att förstå de här tankegångarna måste ju vara så omvälvande att de kanske aldrig riktigt går att ta på allvar. Begreppet ondskans svårbegriplighet har det ju talats om både i tidningstexter och TV men på ett mycket valhänt sätt tycker jag. För mig framstår ju den levande djävulen som en av helhetssammanhangets dimensioner dessa dimensioner som äro just dimensioner i sin art att vara rum kring nollor rum i varandra - nollställdhetsrum för rörlig rymdgeometri som finns som upp-vrängning och invrängning runt kubens hörnspetsar primtalsbeskaffenheten här rotationerna här som möts och raderar ut varandra asymptotikens noll uppvrängnings och invrängnings samtidighet negativa och positiva accelerations-rörlighets-dimensioner i deras samtidighet - och denna levande djävul är ju här (alltid utanför!)kapacitetsutrymmet för Guds skapande krafter det levande köttsliga rummet för Guds koreografi som erövrar sina energier och formande vitalitet ur detta rum. Och därmed är begreppet ondska förståss också placerat inom Han- och Hon-dimensionerna.

Sådana här extrema gestalter som dessa bägge hoppas jag kan hjälpa till att öppna perspektiven men samtidigt då trots den nödvändiga abstraktionsnivån verkliggöra och levandegöra. Jag börjar med ett helt manligt sidospår: Mr Biondi och Silkespojken: Helt klart förefaller det mig vara att Mr Biondi identifierar sig med sin mor inom sina kärleksakter tillsammans med pojken. Det intressanta är ju hur det kommer sig att han väljer (här är redan någon!) att låta sig uppslukas just på detta sätt. Att hans personlighetsutveckling valt att vila här. Att han här fortfarande är ofödd kvar inom sin mor. Denna själsliga födelse in statu nascendi detta hejdade skeende innebär ju att han i detta avseende fortfarande är oförlöst hos modern eller åter låtit sig uppslukas av henne. Såsom denne oförlöste behöver han silkespojken och detta behov handlar om att han är i sin modersidentifikation och att han på djupet är "någon" först - baklänges - d ä r i denna kärlek kärlek kan ju aldrig vara något annat än: någon älskar någon "någon" i sin egen individualitet ä r man ju redan i sina gener ur födseln men att också finnas som "någon" i denna sin individualitet måste ju innebära en förlösning i ur modersidentiten och förutsättningen härför är endast i vissheten om möjligheten av att vara älskad (i relationen kunna förlösas!) själva portalen för individualiteten och den egna sinnliga födelsen föreställningsförmågans födelse först då finns rummets tillblivelse ur tiden.. Att verkligen på detta sätt vara förlöst ur modern måste vara detsamma som att vara mättad av hennes kärlek och då skrämd av att hotas bli återuppslukad förintad av henne och i detta senare avseende handlar det då också om att uppleva sig själv som identisk med sin rumsliga existens som vem man identifierar sig i och verkligheten här på liv och död som den enda realiteten . Ur detta perspektiv är "cogito ergo sum" levande realitet. För att återgå till Mr Biondi så är det för hans del klart att h a n (som "någon" alltså!) ingår i låter sig förlösas uppslukas av denna modersidentitet - som och ur identiteten som Mr Biondi - alltså en man fortfarande mitt uppe i det jobbiga frustrerande livet innefattande åldrande och slutet: döden denna identitet och individualitet här också identifikationen i ensamheten så-ledes: det är som så-dan han förlöses i den moderskärlek han livet igenom saknat och längtat efter men nu inte som objektet för denna kärlek utan som modern subjektet som detta subjekt inom vilket inte han själv är objekt utan ställföreträdaren Silkespojken vilken han binder genom att ge honom trygghet - vårda och behålla honom som en ägodel så länge han kan njuta av honom - ge honom mat och bostad och genom att på allt sätt skämma bort honom och inom sin modersfamn invalidisera honom. Sexualitetens funktionsmönster ä r ju där i genomet som disposition och utvecklande konstruktion precis som armar och ben och hela den övriga muskulaturen med sina utvecklingsmönster kubens relation till sfären här i stort sett helt inom denna förutbestämdhet som är vad vi kallar genom. Och denna sexualitet är ju ett centrum för ombesörjandet av släktets bestånd men också ett centrum i Köttet såsom den centrala förlösningen av Han- och Hon-dimensionerna i varandra och i och med detta var-ande -centrum i Köttet öppningen här mot djupet och det gudomliga människans etiska botten som ju alltid är Gudskommunikationen inom den fria vilja vi också ä r här. Öppnar man tabun skall man också kunna ta hand om vad som där öppnar sig och vill ta plats! Det finns två arter av po-etik: För det första den sortens po-etik som är ur och hela tiden eftersträvar att allt närmare intimare exaktare vara inom denna sin redan förutbestämda form för det andra den sortens poetik som hela tiden är i ny-uppvecklandet och vars form är där i troheten mot ett sådant maximalt ny- uppvrängande. Att i den andre - i första hand modern - vara sig själv och sedan igenkänna sig själv och i och med detta senare också erkänna den andre som den andre (detta är samma sak uppmärksammat ur motsatta håll!) och i sig själv igenkänna den andre och i och med detta vara detta behov - begär - som mättas bara i och med detta att den andre är den andre just där i denna törst och hunger denna suktan och längtan som också är förlösning i relationen och således kärlek: Identifikation introjektion individuation vara fri vilja och po-etiken och där då såsom samma skeendes vilj-ande vara ansvar och själv den som alltid är skuld (ofullkomligheten "det mänskliga" arvsynden!) alltid ur denna skuld som formkraft riktning motivation rörelse rörelse i Köttet sam-vete. Mr Biondi har aldrig vågat förlösa sig ur sin egen känsla av att vara modern i hennes art att vara älskande eftersom en egen identitet helt fristående i förhållande till modern känns livsfarlig i sin ensamhet isolering så utlämnad kan han inte föreställa sig att våga vara eftersom han inte har erfarit att han kan lita på att moderskärleken är kvar där som ett rum hela tiden utanför honom. Sexualiteten blir då inom sin konstruktion och funktion ersättningsrummet.

Jag slutar här detta träiga resonemang med en sammanfattning men först vill jag citera min dottersons hustru som är konstnär. Hon pekade på en mandala som hon målat och sa att det här en människa sedd uppifrån - alltså då också ur Guds aspekt.. Jag tänkte att just det är ju vad jag ser närjag lever mig in i hennes målningar. Gestalterna där är ju mötet och syntesen mellan två rörelsemönster: det yttre medvetet inifrånstyrda mer eller mindre rationella och det omedvetna - andliga - inifrån uppvrängande bägge ur samma centrum men det senare en inifrån-utåt uppåtstigande mandala kring en ur roten växande stam. Jag måste sedan även påpeka att sammanfattningen här handlar om ett orsakssammanhang och inte om skuld - åtminstone inte skuldbeläggande här i texten - eftersom orsakssammanhanget i grunden uteslutande är modern och en skuldbeläggning av just henne därför ligger så nära - naturligt nog eftersom barnets början är noll och inom denna nolla fulländning inom sin art och oskuld i sin begynnelse och vill då här också erinra om vad jag ovan skrev om po-etikens bägge arter. Kärlek är alltid i sig samma art tvärsigenom men kan vara - är alltid - i olika avseenden mer eller mindre inhägnad och kringskuren. Moderskärleken är sålunda kärlek inom egocentricitetens ägandets och makthavandets ram men det är också så att mycket av vad som benämnes moderskärlek alls inte är kärlek utan endast rent egocentriskt fungerande i enlighet med modersarten och så skall det ju vara för detta är ju identiskt med optimala utvecklingsvillkor för barnet inom dess Är ur dess genoms potential här men ju inte ur dess art att också vara och finnas som Fria Viljans rum. Att älska se bekräfta och förhålla sig till barnet i dess art av Fri Vilja är däremot förutsättningen för att barnet blir till som "någon" - alltså någon som också finns och ä r i sitt Finns - och även att modern själv blir till som någon inom barnets verklighet blir till som po-etisk verklighet - även då erotisk "någon älskar någon"-verklighet - objekt-subjekt-objekt inom vilket och tillsammans med vilket - vilken! - barnet kan börja vara människa och själv och inom detta själv sitt eget Kött och sexualitet eljest fungerar sexualiteten som ett rum i den moderskärlek som barnet inte fått - Hålet! - men som nu är barnets enda Kött och kropp och som han måste försvinna i för att uppleva att han existerar att han inte är outhärdligheten eller inte redan är uppslukad av förintelseångestens desperation. I detta hål som gränssnitt regerar ju den Levande Djävulen oavsett om man identifierar sig där som sitt Kött ur detta dess centrum sexualiteten eller ej öch just där kan ju Djävulen mest kraftfullt utveckla sin kapacitet kompromisslöst mitt i cirkelbeviset oberört av verklighetens art att innerst alltid vara Paradoxen. Ondskan handlar om att inte vara i stånd att välja bort sådan overklighet - sådan icke-paradoxal verklighet - att inte vara i stånd att verkliggöra sig själv på riktigt - släppa taget - tillåta sig vara lev-ande alltså primtal att inte där kunna vara vem du ä r och vem du f i n n s som: dessa känslor som andra ställer till antingen bara genom att bara finnas kanske vara uttryck för friktion av något slag eller saknas här inom vara moderskärlekens helhetssammanhang inte som detta sammanhang i sig utan som den som fötts till liv i denna kärlek i denna älskades art att aldrig vara förräderiet alltid förbli tillit alltid centralt vara paradoxen: alltså inte kärleken i sig och inte någon i sig utan denne någon som någon älskar - jag som här blir till som någon ur något - och i och med detta också ur Guds kärlek. Bara till sist: I och med detta att orsakssammanhanget klarlagts har det också förintats vad som återstår är bara lev-anden som klarläggande funktion och som finalt sammanhang skuld-sammanhang ansvarssammanhang. Enfald oskuld obscenitet ( närhet - främlingsskap attraktion - repellerande positivt - negativt kontakt som det paradoxala mötet i Köttet förbehållslöst ge hela sig själv som gåva till någon ) narcissistiskt ursinne (Ejes radikaler).

Thomas Anderberg hade i dag - i D.N. - skrivit om två aktuella böcker som handlade om kristen fundamentalism. Anderberg är ju mirakulös i sin förmåga att djupnande och vidgande uppleva tillvaron i musiken och ge ord åt sin upplevelse detta måste ju omvänt vara att uppleva musiken i tillvaron men här i D.N. nu tycks han mig vara något av fundamentalist eftersom när han skriver om tillvaron stänger han musiken ute och låter både medmänniskorna och deras "vara till" förbli instängda inom hans egen naturvetenskapliga aspekts utommusikaliska indoktrinering inom hur de finns men på något sätt som om de inte existerade såsom de ä r som version. Lika klokt och klart som han synliggör djävulen inom kristen fundamentalism lika blind tycks han förbli för andra människors behov att djupnande och vidgande vara i världen: att detta historien igenom alltid måste handla om både att på olika sätt rumsligt gestalta och försöka ta sig igenom och förhålla sig till sexuella tabun och att överhuvudtaget överbrygga paradoxen att vi både ä r och finns: att vi inom detta rum vi ä r måste försona oss med att vara utan ansikte. I stället har vi ju fått Gudsgåvan att vara med-skapande och motorn inom detta är ju innebörden i detta ord vi skapat härför: ordet Gud. Skapelsen kan ju inte gärna vara något annat än detta fortlöpande med-skapande "hela tiden" och detta är ju inte dåligt skildrat varken i de bilder av Adam och Eva som illustrerar hans artikel eller i Gamla Testamentets skapelseberättelse som ju måste rymmas inom det verklighetsuppfattningsrum som det skrevs ur! eller dessa läsares det skrevs för! men för den skull inte är mindre storslagen som levandegörelse och verkliggörelse av vad det inebär att vara människa fullt ut alltså också som sitt rotsammanhang och helhetssammanhang. Gamla Testamentet efterföljdes ju av Evangelierna som försök att skildra och försona oss med samma varande i sin art att vara detta paradoxala gränstillstånd och domineras ju av Jesu ansträngningar att göra sig förstådd som ju genom-lyser texten förstådd: alltså uppenbara att han är Kristus sin Faders son som hämtar sina ord direkt indirekt ur Guds mun men då också avslöjar den desperation som finns hos varje ord och mening i deras art att vara lösryckta ur Ordet. Till sist vad gäller denna artikel: Att vilja leva i en tillvaro där kyrkan tronar mitt i byn behöver inte handla om att man sitter fast i en primitiv livsuppfattning och inte heller om att vilja vara underordnad en ofelbar auktoritet det är inte olika ståndpunkter man prövar och väljer och bestämmer sig för som är avgörande utan v e m? man ä r inom sina val Inom Ondskans tema fortsätter jag: Min dotterdotters sambo är kurd och riskerar bli hängd om han måste återvända till Iran han har varit i Sverige flera år talar god svenska och arbetar heltid förtjänar sitt uppehälle och betalar skatt., Som väl är saknar han pass eljest hade han blivit tillbakasänd till Iran och skulle inte längre vara i livet men under dessa år han bott i Sverige och fortfarande måste han leva i oro för att bli tillbakasänd.och får inte studera och kan ju inte överhuvudtaget i trygghet planera för sin framtid. I sina kontakter med Migrationsverket känner han sig som han vore mitt inne i Kafkas Processen Hur kan det vara på detta vis samtidigt som man vet att Sverige behöver importera arbetskraft från andra länder och våra utbildningsanstalter konkurrerar om att locka hit utländska studenter? Stillatigande och resignation ofta t.o.m. tolerans är förhållningssätt som ger ökat utrymme åt Djävulen och underlättar han manipulationer! Hoppas att Lars Noren lika mycket som jag uppskattar att Tommy Berggren tagit honom på allvar och lika öppet som Lars själv ger ord för detta (artikel i D.N i dag!). Har i alla fall svårt att tro att Tommys uppfattning om Lars skiljer sig så mycket från hans egen i varje fall handlar den ju om att han i hög grad uppfattas som mänsklig och ofullkomlig - patetisk rörande nästan löjlig - och måste ju innbära att han slipper känna sig som den store författaren nästan nationalmonument. Min gode vän Peter saknar och letar efter fast botten i mitt filosoferande och jag undrar över hur jag skall få honom att fatta att allt mitt skrivande är ett sätt att vara i denna samma bottenlöshet som alltså också är en känsla vi har gemensamt och att detta han saknar och letar efter är själva rummet för mitt tänkande detta rum han själv redan är "samma" som men som sitt eget rum som något mitt som nu finns och givits öppnas för honom. Detta rum är ju också alla gemensamma nollors alla rum tillsammans rummet där han överallt hela tiden är acceleration alltså energi där h a n är i sitt Finns som kuben i rummet men bejkande sfären subtraherande ur den och då även som denna sin rörliga rymdgeometri i dess art att vara tänk-ande och i klartänkandets paradoxala trygghet. (Hon i dettas reciprocitet.) Finnas ur kvadreringens rätvinklighets spets det sedda där hela tiden som nu-skeendet inom seendets själiska överallt och vara ur kuberingens spets centrumfunktionen uppvrängningen hela tiden djupast ur negativiteten där vara själva spinn-rörelsen i dess identitet alltså identiteten med rörelsen såsom noll där och i och med detta såsom utsida och positivitet materiens abstraktion ett i dess statu nascndi såsom tilhörig utsidan och vad som finns och såsom insida och negativitet energiens abstraktion och rörelsen i dess statu nascendi fasta marken både som rumslig och tid.

Valerie Solanas tre skott mot Andy Warhols kropp och den österrikiske husfaderns Josef Frizls inlåsning av dottern bakom källarens kassaskåps-fängelse-dörr bägge skeendena handlar både om desperationens tvingande men också om ett medvetet markerande av dessa noll i centrum av d e r a s "vara till" - livet i dess obligatoriska och beständiga art att vara centrum-funktion inom-sig-själv-funktion och individualitet v å r är däremot sfären med dess periferi runt-utom-sig-själv-funktion - till-varon - gemensam "samma"med deras hela tiden överallt: Blommande ängar träden också i deras blomning nu i maj fågelsången och just nu också bobyggandet men inom denna snävare vår vår alla människors vår - uppvrängningstiden! mitt i evigheten - : utseendefixeringen troheten mot trenderna kläderna prylkomsumtionen husen bilarna heminredningen allt mobilpratande allt detta musicerande lyssnande på sång och toner dansandet alla dessa bilder och bildspel allt pornografiskt öppnande skamlösheten som program och centralt scenarium allt en hektisk blomning mitt i könsklyftan vitaliteten och överdrifterna nästan som en eld som flammar upp - några hundra några tusen år - och hur länge kan den brinna med sådan intensitet? Samtidigt: Skapelsen som helhet levande och skapande skeende och Evigheten hela tiden just i dess mitt där ändligheten förvandlas i oändlighet där döden bara blir tomrummet noll-rummet där allt utspelar sig och - sam-tid-igt - elden som "hela tiden" brinner ut som accelererande uppflammande mot utslocknandet OS-landet Kina inom skotten och kassaskåps-fängelse-dörrarna i kanske ett pågående samtal med Dalai Lama. och rummet fördetta collage hela luft och vatten-rummet med jordskorpan som golv men varje människa ett universum!

Han-dimensionen: Den levande Djävulen som den innersta centrala kubiska uppvrängande rörelsen denna rörelse som finns som kubiken fyrkantigheten Döden (materie) Hon-dimensionen: Den levande Gud som den innersta centrala sfäriska uppvrängande rörelsen denna rörelse som finns som det sfäriska Livet (inom rörelsen värme!).Och där i könsklyftan föds vi som korsande rörelser innefattande varandra men utan individualitet och eget liv annat än i den egna rörelsen för hans del den objektiva: "objektet"s vad och vem som finns och för hennes del den subjektiva "subjektet"s vad och vem som ä r och först i andra hand finns. Och vad gjorde Valerie Solanas? Hon identifierade sig inom detta sitt noll i dess art av förmåga att vara rum tänkande Fria Viljan och ansvarighet - handhavande av Makten - och placerade sig som detta noll mellan sexualiteten som konstruktionfunktion (en objektifierad sexualitet) och sitt Kött i dess varande och uppvrängande levande sammanhangs-rörelse sitt Finns-blivande "subjektet"(subjektsidans objektsida) och vad gjorde Josef Fritzl den österrikiska husfadern? Han var aldrig i "sitt" Han som "subjekt" och agerande och påstår man att han gjorde något var det vad han gjorde men som ett kausalsammanhang och i denna tomhet i detta hål var frustrerings-agressionskärlek. Han i sin art av detta sitt noll i dess art av tänkande Fria Viljan och ansvarighet - Makt - är också centralt sexualiteten som funktionskonstruktion och han är dess narcisstiska subjekt-objekt ofödd oförlöst oskuld utan förmåga som han är att veckla upp egenarten skuldkänsla i sin oförmåga att uppleva den andre i den andre (modern) och därför också oförmögen att uppleva sig själv (Människan) i sig själv och där i sin artlöshets egenart i sin frustrerings aggressions-kärlek i förhållandets oförlösta noll oigenkänd "någon" men alltså fortfarande moderskärleken som både subjekt och objekt. Annorlunda uttryckt: Hon ofött subjekt-objekt inom moderskärleken moders-dotter-moder Dorothy Cosmo-girl med förhållandet till Honom spolierat blockerat av aggressioner - oförlöst kärlek - och ångest använde sig av denna sin sexuella konstruktionsfunktion - uthyrd för avfallshantering och som galgbacke - för sin egen vinning och aggressionförlösning i detta dråp av Hans innersta: Hans "någon älskar någon" och när hon inte ens ur detta dödens hål kunde chockera fram något liv och någon möjlighet att där förlösa sig själv som Hon i Honom sköt hon honom. Han ofött subjekt-objekt förintelsens ångest maktlösheten själv inom moderskärleken vars hela existens är avhängig av att han kan hålla fast och stänga inne vem som är denna trygghet för honom moders-son-moder hans dotter och hennes döttrar fortfarande Han bakom kassaskåpsdörrens lås Obscenitetens noll ens djupaste kraft-centrum det narcissistiska ursinnet där i samma noll detta den egna oskuldens och enfaldens rum, Våldtäktsmannens noll Englas mördares noll alla kvinnomisshandlares och svartsjukedråpares noll.. Varken Valerij Solanas eller den österrikiske husfadern klarar av att förlägga sina noll - sin förmåga att vara rum med-vet-ande tänkande fri vilja - i könsklyftan i paradoxen utan Valerie är kvar i sitt Hon och sitt makthavande därinom och Österrikaren är kvar inom sitt oförverkligade Han och drar in makthaverskan därinom och låser bägge kvar inom modern oförlösta ur hennes egenkärlek ägandeskap och makthandhavande kvar ofödda i sina egna Hon respektive Han och där oförlösta i den Andre icke existerande som fullgängna Människor osedda obekräftade föraktade kränkta.

Ibland kan jag tycka att mitt tänkande och skrivande fastän snårigtoch svårbegripligt dock borde kunna vara frigörande och förankra i en slags trygghet alltså att vara i och försöka följa med i sån här sorts tänkande som mina texter är uttryck för borde kunna förlösa människor instängda i för trånga och ensidiga verklighetsuppfattningar men också ge både stadga - köl - och vind i seglen åt tänkande filosoferande människor överhuvudtaget. Borde? jag inte vara värd dubbla Nobel-pris för mina förlösande tankegångar om alltings reciprocitet i denna uppvrängning hela tiden som vi ä r och finns som i vår art av rum och kubiskt bestående detta rum med sitt inbyggda krav av sammanhang den rörliga rymdgeometriens oändlighets-rum också inbegripande vårt tänkande som ett eget helhetssammanhangs-rum.

Det sedda - det uppvrängda i dess "bli till" som funktion hela tiden den centri-petala uppvrängningen - invrängningen! - i "ljusets" överallt kvadrerade hastighet hypotenusan - detta ljus som vi finns som i vår art av noll och då vårt seendes och vår föreställnings-verklighets klarhet rummet men som det själv f i n n s mer eller mindre lysande och som det då ä r rörelse vårt Kött som bestående kub inom kvadreringens kvadrering innefattande seendet som konstruktion innerst i Skapelsen hela tiden konceptionen sexualiteten könsumgänget befruktningen allt ju ett helhetssammanhang över tiden Skapelsen ä r Tiden med innanmäte uppvrängt fram till nuet vår förmåga att veta och förstå sammanafaller inom vår förmåga att vara rum och var detta rums rörliga rymdgeometri tänkandet i dess art av klarläggande. Att vara kvar i helhetssamanhanget och vara levande natur - po-etik - inom vårt medskapande och förstå vad vi skapat och byggt vår egen tillvaro och hela mänsklighten och samhällena inom denna vetskap. Språkets inneboende kunskapsuppbyggande art. Orden ur Ordet. Smaken av Gud.

M

Tomhet är en känsla som ofta upplevs olustig men kan ju också vara vad man eftersträvar när man mediterar och på så sätt vill tömma sig på allt man sitter fast i eller är inburad inom ( t.ex. olustiga känslor av tomhet! som uttryck för vanföreställningar om sig själv och tillvaron). Som olustig känsla är den ju som alla andra jobbiga och trista känslor man inte vill ha dock en nödvändig förutsättning för att kunna helt och fullt uppleva de motsatta känslorna alltså de som "fyller" en - fyller tomrummet: lust glädje känsla av mening och känsla av att man faktiskt gör rätt för sig här i världen och inte bara det utan faktiskt också är älskad och kan betyda något för sina medmänniskor kanske rentav är till här i världen på sånt sätt att man skulle vara saknad och efterlängtad om man helt plötsligt var borta. Och här gäller detsamma som när det rör sig om alla andra känslor att det det bara handlar om om att bejaka den för alla känslor är ju ur en och den viktigaste aspekten just dom känslor man då har behov av att uppleva allas känslor är just då när de infinner sig de riktiga och därför ankommer det på dig att ha tålamod att ha tråkigt länge nog för här har du nu trillat utanför det verklighetsföreställningssammanhang du varit instängd inom och kanske alltmer mekaniskt rusat runt inom ibland t.o.m. syselsatt med meningslöst självplågeri och här kan du nu i stället stå utanför kravet att livet jämt skall upplevas som lust och mening förr eller senare bara du tillåter det blir det då Miraklet denna märkliga gåva som man hela tiden får gudsgåvan som fyller tomrummet och som dessutom är gåvan att hela tiden själv vara medskaparen vara förmågan att kunna ta emot gåvan sinnesförfattningen synsättet förhållningen. Vad man måste vakta sig för är bara att alltför fort driven av tomhetsångesten gripa tag i något klänga sig fast hoppa på något i farten och på så sätt missa chansen att få djupna och vidgas.( Tomheten är ju också upplevelsen av att vara rum vara denna förmåga att vara rum vara denna oändlighet som inte går att tänka bort som dock ju "hela tiden" ä r där i detta hål där vi själva inte kan se vårt ansikte och dess ögon detta "samma" som är Är som aldrig kan finnas detta "någon älskar någon" detta "hela tiden" som ju är motsatsen till tomhet fullheten samma detta som i abstraktionernas matematikens den rörliga rymdgeometriens pytagoreiska overklighets verklighet är noll och ur sin belägenhet i tid och rum är bestämningen för vad som skall få finnas och få betecknas som ett inom sin specifika art alltså är primtalet och representerar livet här). Däremot i leken och dansen kreativiteten fantasien poesien är man väsentligen inifrånstyrd - inifrånstyrningen är här själva det signifikativa och varje utifrånstyrning högst en ram eller rum för lev-anden..

Detta föregående stycke har jag skrivit för längesedan som svar på en fråga från en vän som ville ha några rader från mig för att få hjälp med att förstå och bättre förhålla sig till sina känslor av tomhet och detta hamnar här för att jag inte skall behöva upprepa mig själv - vilket är nästan det värsta jag vet - när vad jag skrev på bloggen dagen innan utmynnade i att tomheten där pockade på att fyllas ut. Dessutom är det ju ett exempel på hur pass begripligt jag kan skriva om jag skriver in i en annans förväntan om begriplighet förväntan om att få vad hon efterfrågar. Eftersom det gått några dagar sedan jag sist satt här och skrev är jag nu fylld med ett myller av olika tankegångar som rör sig här i ytan av mitt "vara till" och som påminner mig om sin existens och sin ofullständighet och behov av att få synliggöras i en mera fullständigad helhet. Detta myller är lite alltför myllrande och mångfaldigt och en känsla av uppgivelse är ibland snubblande nära eftersom min kapacitet att exploatera dem är så begränsad både koncentrationsförmåga och tid tillräckligt saknas. Men nu tar jag i alla fall itu med detta dilemma och vecklar fram dem en efter en så långt det går och ork och lust står mig bi. Jag börjar med detta dilemma själv i sin art av omätbarhet alltså måttlöshet oändlighetsgränsande således ett gtänslöshetens landskap ett oceaniskt landskap där tänkandet och skrivandet blir ett fiskafänge eller ur annan aspekt idel grundstötningar och samtidgt seglats mot en hamn där fast mark under fötterna väntar, Denna ocean är ju också alla dessa andra skrivande medmänniskornas samma predikament i deras tankegångar - samma gränslöshet alltså också här - bara alla dessa bloggar tillsammans är ju en omänsklig mångfald. Särskilt i proportion till detta lilla fåtalet av läsare står ju de skrivna texterna denna det mänskliga kontakt- och uttrycksbehovets sida av naturen som en så överväldigande urskog att känslan av drunknande vilsengående i denna gränslöshet ändlöshet skrämmer en får en att ge upp i stället för att stimuleras av äventyret. Modet får jag bara genom att intala mig att jag är Kämpen för det Fria Ordet det Fria Tänkandet som kräver att få göra sig gällande och kanske är det inte bara ur mina resentiment och ur självhävdelse och hämndbegär som jag använder mig av ord som stupiditet utan det handlar om en strid för en Helig Sak - "krossa den skändliga" - när jag angriper människor som i ytligt ensidigt och grumligt tänkande ställer till det för sina medemänniskor blockerar vad som är levande och kärleksförlösande samtidigt som de pretenderar på överlägsenhet direkt eller indirekt är maktutövande och kanske förtrycker. Men det fria ordet handlar också om känslan som en Sanningskrävande öppnande kraftkälla som spolar bort ens egen döljande dubbelhet vågar nakenhet vågar stå naken i sin mänsklighet ofullkomlighet och skam alltså detta mod att ge sig själv friheten att blottlägga: se "bjälken i sitt eget öga". All po-etik måste stå i sammanhang med en sådan självrannsakan eftersom den rannsakande först då i denna sin art är i samma sorts klarhet och renhet som po-etiken. Men po-etiken är ju i sitt Guds-sammanhang kreativitet i sig. .Po-etiken är ju ur Är är ur Ordet är uteslutande formkraft i sig. Det är ju ett val att försätta sig i tänkandets ansträngning. Mitt 6-åriga barnbarnsbarn sa - rapporterat av hans mor - ungefärså här: "Vuxna behöver ju inte tänka de vet ju allt!" Vad han ville uttrycka var ju såvitt jag förstår att det där tänkandet är besvärligt och jobbigt och att han kunnat konstatera att de vuxna tydligen har kunnat lägga av med den sortens ansträngning eftersom de är vuxna alltså hunnit så långt i sin utveckliung att de klarar av livet och vad de skall göra i alla fall. Tyvärr kanske han har alltför rätt: hela mänskligheten har mer och mer blivit ett maskineri som fungerar - om bra eller dåligt kan man ha skilda uppfattningar men nog pekar mångt och mycket att alltihop går ¨åt fanders - och ingen behöver tänka tanklösheten har som han säger blivit det normala och dominerande. Kanske ser jag det meningsfulla i detta mitt bloggande som ett försök att sätta igång tankeverksamheten igen hos så många som möjligt och med "sätta igång" menar jag då tänkandet som en vidgande men framförallt djupnande aktivitet: jag menar med ordet egentligen bara ny-tänkandet "tänkandet" som bara rasslar på i de gamla spåren anser jag inte är tänkande och så - om jag begripit honom rätt - fattar tydligen inte heller mitt barnbarnsbarn ordet alltså vad han och jag lägger för innebörd i ordet tänkande är här tänkandet som logik klarläggande kraft avlägsnande av vad som skymmer och stänger inne men också ny-greppandet.. (Hoppas han också så småningom kommer över sin avund mot dessa som slipper tänka!). Men paradoxalt är det ju just framförallt "tänkande" det onödiga tänkandet som skymmer och stänger inne inom sina verklighetsföreställningar!.

Kristus är för mig Kristussammanhanget som innebär ett nertrampande u r rummet ned i tiden och evigheten men där porten ur rummet är medmänniskan - själva portalen då dessa känslor som andra ställer till i oss genom att finnas eller icke finnas ju äro vårt enda "vara till" i sin egentliga art att vara vårt själv och i detta såsom sitt Finns också portalen för allt annat som finns: alla gudsgåvorna och då också gåvan att vara med-skapande att vara levande uppvrängande förmåga att ta emot och någon(medmäniskan) här ju också rummet för kärleken såsom det förhållande den är i sin förlösning i sin enda art att aldrig kunna vara något annat än någon älskar någon och här då tillvaron och "vara till" som ett enda sammanhang "samma" sammanhang som är Guds koreografi och inom vilket Djävulen levandegörs också han såsom han finns ur den nollställdhet som vilar i kärlekens rörelse nollställdhet som annars även upplevs som känslan av tomhet tomheten ju destruktionens uträkningens den rörliga rymdgeometriens resultant separationsångestens abstraktion själva kors-ningen i det mänskliga livets och tillvarons paradox först här där kuben blir sfärisk! och uppvrängningen det totala öppnandet först här: klarheten ljuset Po-etiken Uppenbarelsen Uppståndelsen Miraklet Fullbordandet Du själv och tillvaron detta som det är och alltid har varit "samma" sammanhang. Detta hänsynslöst egocentriska sätt att skriva uppfattas kanske som ett slag i ansiktet - men avhängigt av läsarten kan ju dock även den torraste prosa bli poesi och att låta läsaren så här titta in hos mig i ett hörn här och var: om jag inte tänker innan eller medan jag skriver ger jag ju i alla fall läsaren möjlighet att tänka efter efter koncentrera sig på vad som stör koncentrationen och omöjliggör för honom att ta emot vad han får mitt skrivande är ju ändå mitt i denna egeocentricitet ett sorts givande utestängningens gåva: jag utestänger dig som läser detta utestänger dig hänvisad uteslutande till din egen uppmärksamhet din egen förmåga att vara med-skapande och uteslutande fungera inifrån dig själv! Beträffande Kina och Olympiaden så finns ju här en mänsklighet en äkta naivitet inte minst bland alla dessa kineser som nu börjat identifiera sig med sitt land och upplever nationell stolthet ungefär som amerikanen för hundra år sedan här ur barnasinnet kanske en dialog med Dalai Lama kunde komma till stånd?!

Alla dessa texter som ligger där och åldras vittrar sönder glöms mit förhållande till dem som att leta synålar i höstack och förresten allt vad jag redan läst är ju allt för mycket redan allt jag glömt är så skrämmande mycket men alla dessa texter som innehåller en vädjan att bli lästa och inte glömda i första taget! och denna nyfikenhet som handlar om att hitta ord som befriar oupptäckt som blotläggs och sen då alla mina onödiga ord just här i kontrast till allt detta sätter jag Boken då bara EN bok och allt annat skrivet bara grenverk - i bästa fall - och glitter och guirlanger som hänger på grenarna. . Jag tänker då i första hand på bibeln som Ordet (eller ur Ordet) - Koranen har jag inte hunnit läsa och ta ställning till på detta sätt att den blivit Boken för mig har man redan en sån bok behöver man ju heller inte fler - och möjligheten här till en konstruktiv dialog mellan Enheten och Mångfalden tänkandet kring en stam av Helig Gudomlig art hela mänsklighetens släktets stam ur Historiens största djup och kring detta centrum som ju är innebörden i ordet Gud är boken detta centrum-förhållande "hela tiden" och därför ur evigheten på sätt och vis inutigräns i gränslösheten som ett landskap detta grymhetens oöverskådlighetens svårtbegriplighetens gränslöshetens verklighets landskap med ondskans grymhetens svarta glans i mitten mera lysande än klarhetens perifera ljus ! tolkningarna här i stället mångfalden allt detta ju vår sida våra ord i samtalet med Gud detta samtal som aldrig Han drar sig ur och där vi om vi ställt oss utom hörhåll har overklighetsförklarat oss. Allt handlar ju om hur vi använder boken vad vi gör den till när vi är där som ensamansvariga nedskapande i vår egen Myt (för mig är ju kristendomen min naturliga religion den enda som tvärsigenom är logisk och på något vis komplett men detta kanske hänger ihop med att jag har en smula extremt behov av logik och klarhet). Detta begreppsförrvirrande skumrask kyrkan åstadkommit genom moraliserande och sin inställning till sexualitet och ord som synd hänger nog ihop med att man intuitivt upplevt att det fanns faror i att förhållandet mellan Han och Hon mellan könen som dimensioner mellan tillvarons Tu -deltheter förlöstes redan utanför och innan förhållandet till Gud och En -heten.

Tänkandet river undan och tar hand om vad som skymmer sikten siktfältet - verkligheten som den finns och föreställningarna härinom - klarnar öppnas blir vidare och jag själv i min art av centrum och tänk-ande djupnar i och med att denna sfärens periferi vidgas samma själv som också är den uppvrängande - invrängande - relationen mellan Han och Hon eller Hon och Han och som där naturligtvis ej är i stånd att djupna mer än den nivå detta förhållande befinner sig på och har möjlighet att förlösas i alltså den nivå som är älskandets nivå där någon älskar någon på den nivå som också är gräns för deras inifråntänkandes rum således varest de äro sina själar och själv i sin respektive ande. Och denna nivå är ju förhållandet till Gud i sin inneboende möjlighet att aktiveras - annorlunda uttryckt denna nivå är i sin art av två förhållanden i sig också innebörden av ordet Gud och ur en specificerad aspekt Ordet - och ur en annan Köttet men såsom detta förhållande till Gud detta var-ande i Guds ande-dräkt för var och en av dessa bägge någon: den ena ur Hon-dimensionen - Sfären - den andra ur Han-dimensionen - Kuben avhängigt av hur detta (förhållandet till Gud alltså)har möjlighet att djupna och här kan detta om och hur man läser bibeln ha avgörande betydelse men bibeln skiljer sig från andra böcker bara i sin art att vara skriven just för detta ändamål (att vara ett förhållande till Gud) och blir Guds Ord och Helig skrift bara inom detta sorts förhållningssätt som också är ditt med-skapande förhållningssätt din främsta Gudsgåva. Denna text är också en illustrerande praktiserande kommentar till vad det är att förstå innebörden av begreppet förstå och en - hoppas jag - inkörsport när det gäller svårbegripligheten och obegripligheten av mina texter särskilt då dem som inom mitt siktfält är självklarheter. På sätt och vis handlar vad jag skrivit här om motsatsen till bokstavstroende eftersom att läsa bibeln för mig är en helt onödig sysselsättning annat än som snarväg att återuppliva och levandegöra hela tillvarons och mitt "vara till"s replipunkt denna replipunkt som är den gudomliga arten och som ä r Gud i hans enda befintliga existens som stam och stomme i Historien. Bibeln är ju människoord uteslutande uttryckta för att återge upplevelsen av Gud och hans ord - orden direktsprungna ur Ordet - och är alltså detta gränstillstånd - gränssnitt - som både är Människan i sin individuation och Gud som po-etik och omgripande formkraft ur vilken individuationen växer. Allt vad jag skriver är trevande försök att hitta de rätta orden och foga samman dem i meningar som för mig utgör sammanhang och begriplighet. Har i varje fall ännu ingen motivation att läsa andras bloggar även om jag tror att här och där i mängden kanske just finns sådana öppnande klarläggande ord men har inte tid att ge mig in i denna urskog och leta efter dem där. Nöjer mig hitintills med att någon gång i min tidningsläsning eller i böcker som pockar på att bli lästa hitta sådana ord och meningar som likt enstaka ordföljder jag själv råkar åstadkomma skänker mig omedelbar glädje och ibland en mera bestående känsla av att livet är möjligt och tvärsigenom levande mening betydelse värde Miraklet. Den levande Djävulen -det ondas öga - det svarta i sin strålglans - är ju ur en aspekt identiskt med döden och levande bara ur själva varandet i Kärlekens förlösning eljest materien hårdheten låsningen förfrysningen överallt hela tiden mitt i vanligheten men också mitt i stridens hetta som själva svärdsspetsarna eller de dödligt genomborrande kulorna. Vara levande är alltid Fri Vilja centrumfunktion individualitet relation inom relation - Naturen - inom relationer - andra levande hela livssammanhanget - inom Relationen - Gud Först i den andre blir vi någon

Det är ju så att jag använder vissa begrepp regelbundet och rätt konsekvent under längre tid i mitt tänkande och skrivande sedan är jag färdig med dem för ett tag jag har införlivat dem i mitt omedvetna och förhoppningsvis gör sig dessa deras under lång tid genomarbetade innebörder sig gällande på ett konstruktivt sätt inifrån denna belägenhet efter en tid kan de dyka upp igen och få tjänstgöra som trappsteg och avsatser jag kan ta avstamp ifrån. Ett sådant begrepp är trialektik som ju på sätt och vis är en samanfattande beskrivning nästan en summering av mitt tänkande överhuvudtaget alltså detta som jag också försöker klarlägga genom att tala om det som utandning inandning och som någon som andas: utandningen vidgar fördjupar och bottnar i ett vara: någon som ä r där och sedan som inandning är medvetet fungerande ansvar. Naturligtvis är det en grundsyn vissa djupare värderingar som jag hela tiden vill förmedla. Det är också inifrån dessa jag är en läsande person och som detta att följa med i media vad som händer och sker i nuet är så angeläget - så nödvändigt - . Lars Nore´n blev två nummer större i och med att han publicerat sina dagboksanteckningar Dagens Nyheter tappade lika mycket av sin auktoritet när de inte klarade av att bemästra den situationen tillät sig hamna i ett underläge och därifrån börja hacka uppåt Ungefär som presidiet i Kina i förhållande till Dalai Lama! . Att inte klara av att vara älskad att fly kärleken är det inom samma sorts personlighetssammanhang som först en falnande sexualitet möjliggör förmågan att själv vara älskande?

M

Tomhet är en känsla som ofta upplevs olustig men kan ju också vara vad man eftersträvar när man mediterar och på så sätt vill tömma sig på allt man sitter fast i eller är inburad inom ( t.ex. olustiga känslor av tomhet! som uttryck för vanföreställningar om sig själv och tillvaron). Som olustig känsla är den ju som alla andra jobbiga och trista känslor man inte vill ha dock en nödvändig förutsättning för att kunna helt och fullt uppleva de motsatta känslorna alltså de som "fyller" en - fyller tomrummet: lust glädje känsla av mening och känsla av att man faktiskt gör rätt för sig här i världen och inte bara det utan faktiskt också är älskad och kan betyda något för sina medmänniskor kanske rentav är till här i världen på sånt sätt att man skulle vara saknad och efterlängtad om man helt plötsligt var borta. Och här gäller detsamma som när det rör sig om alla andra känslor att det det bara handlar om om att bejaka den för alla känslor är ju ur en och den viktigaste aspekten just dom känslor man då har behov av att uppleva allas känslor är just då när de infinner sig de riktiga och därför ankommer det på dig att ha tålamod att ha tråkigt länge nog för här har du nu trillat utanför det verklighetsföreställningssammanhang du varit instängd inom och kanske alltmer mekaniskt rusat runt inom ibland t.o.m. syselsatt med meningslöst självplågeri och här kan du nu i stället stå utanför kravet att livet jämt skall upplevas som lust och mening förr eller senare bara du tillåter det blir det då Miraklet denna märkliga gåva som man hela tiden får gudsgåvan som fyller tomrummet och som dessutom är gåvan att hela tiden själv vara medskaparen vara förmågan att kunna ta emot gåvan sinnesförfattningen synsättet förhållningen. Vad man måste vakta sig för är bara att alltför fort driven av tomhetsångesten gripa tag i något klänga sig fast hoppa på något i farten och på så sätt missa chansen att få djupna och vidgas.( Tomheten är ju också upplevelsen av att vara rum vara denna förmåga att vara rum vara denna oändlighet som inte går att tänka bort som dock ju "hela tiden" ä r där i detta hål där vi själva inte kan se vårt ansikte och dess ögon detta "samma" som är Är som aldrig kan finnas detta "någon älskar någon" detta "hela tiden" som ju är motsatsen till tomhet fullheten samma detta som i abstraktionernas matematikens den rörliga rymdgeometriens pytagoreiska overklighets verklighet är noll och ur sin belägenhet i tid och rum är bestämningen för vad som skall få finnas och få betecknas som ett inom sin specifika art alltså är primtalet och representerar livet här). Däremot i leken och dansen kreativiteten fantasien poesien är man väsentligen inifrånstyrd - inifrånstyrningen är här själva det signifikativa och varje utifrånstyrning högst en ram eller rum för lev-anden..

Detta föregående stycke har jag skrivit för längesedan som svar på en fråga från en vän som ville ha några rader från mig för att få hjälp med att förstå och bättre förhålla sig till sina känslor av tomhet och detta hamnar här för att jag inte skall behöva upprepa mig själv - vilket är nästan det värsta jag vet - när vad jag skrev på bloggen dagen innan utmynnade i att tomheten där pockade på att fyllas ut. Dessutom är det ju ett exempel på hur pass begripligt jag kan skriva om jag skriver in i en annans förväntan om begriplighet förväntan om att få vad hon efterfrågar. Eftersom det gått några dagar sedan jag sist satt här och skrev är jag nu fylld med ett myller av olika tankegångar som rör sig här i ytan av mitt "vara till" och som påminner mig om sin existens och sin ofullständighet och behov av att få synliggöras i en mera fullständigad helhet. Detta myller är lite alltför myllrande och mångfaldigt och en känsla av uppgivelse är ibland snubblande nära eftersom min kapacitet att exploatera dem är så begränsad både koncentrationsförmåga och tid tillräckligt saknas. Men nu tar jag i alla fall itu med detta dilemma och vecklar fram dem en efter en så långt det går och ork och lust står mig bi. Jag börjar med detta dilemma själv i sin art av omätbarhet alltså måttlöshet oändlighetsgränsande således ett gtänslöshetens landskap ett oceaniskt landskap där tänkandet och skrivandet blir ett fiskafänge eller ur annan aspekt idel grundstötningar och samtidgt seglats mot en hamn där fast mark under fötterna väntar, Denna ocean är ju också alla dessa andra skrivande medmänniskornas samma predikament i deras tankegångar - samma gränslöshet alltså också här - bara alla dessa bloggar tillsammans är ju en omänsklig mångfald. Särskilt i proportion till detta lilla fåtalet av läsare står ju de skrivna texterna denna det mänskliga kontakt- och uttrycksbehovets sida av naturen som en så överväldigande urskog att känslan av drunknande vilsengående i denna gränslöshet ändlöshet skrämmer en får en att ge upp i stället för att stimuleras av äventyret. Modet får jag bara genom att intala mig att jag är Kämpen för det Fria Ordet det Fria Tänkandet som kräver att få göra sig gällande och kanske är det inte bara ur mina resentiment och ur självhävdelse och hämndbegär som jag använder mig av ord som stupiditet utan det handlar om en strid för en Helig Sak - "krossa den skändliga" - när jag angriper människor som i ytligt ensidigt och grumligt tänkande ställer till det för sina medemänniskor blockerar vad som är levande och kärleksförlösande samtidigt som de pretenderar på överlägsenhet direkt eller indirekt är maktutövande och kanske förtrycker. Men det fria ordet handlar också om känslan som en Sanningskrävande öppnande kraftkälla som spolar bort ens egen döljande dubbelhet vågar nakenhet vågar stå naken i sin mänsklighet ofullkomlighet och skam alltså detta mod att ge sig själv friheten att blottlägga: se "bjälken i sitt eget öga". All po-etik måste stå i sammanhang med en sådan självrannsakan eftersom den rannsakande först då i denna sin art är i samma sorts klarhet och renhet som po-etiken. Men po-etiken är ju i sitt Guds-sammanhang kreativitet i sig. .Po-etiken är ju ur Är är ur Ordet är uteslutande formkraft i sig. Det är ju ett val att försätta sig i tänkandets ansträngning. Mitt 6-åriga barnbarnsbarn sa - rapporterat av hans mor - ungefärså här: "Vuxna behöver ju inte tänka de vet ju allt!" Vad han ville uttrycka var ju såvitt jag förstår att det där tänkandet är besvärligt och jobbigt och att han kunnat konstatera att de vuxna tydligen har kunnat lägga av med den sortens ansträngning eftersom de är vuxna alltså hunnit så långt i sin utveckliung att de klarar av livet och vad de skall göra i alla fall. Tyvärr kanske han har alltför rätt: hela mänskligheten har mer och mer blivit ett maskineri som fungerar - om bra eller dåligt kan man ha skilda uppfattningar men nog pekar mångt och mycket att alltihop går ¨åt fanders - och ingen behöver tänka tanklösheten har som han säger blivit det normala och dominerande. Kanske ser jag det meningsfulla i detta mitt bloggande som ett försök att sätta igång tankeverksamheten igen hos så många som möjligt och med "sätta igång" menar jag då tänkandet som en vidgande men framförallt djupnande aktivitet: jag menar med ordet egentligen bara ny-tänkandet "tänkandet" som bara rasslar på i de gamla spåren anser jag inte är tänkande och så - om jag begripit honom rätt - fattar tydligen inte heller mitt barnbarnsbarn ordet alltså vad han och jag lägger för innebörd i ordet tänkande är här tänkandet som logik klarläggande kraft avlägsnande av vad som skymmer och stänger inne men också ny-greppandet.. (Hoppas han också så småningom kommer över sin avund mot dessa som slipper tänka!). Men paradoxalt är det ju just framförallt "tänkande" det onödiga tänkandet som skymmer och stänger inne inom sina verklighetsföreställningar!.

Kristus är för mig Kristussammanhanget som innebär ett nertrampande u r rummet ned i tiden och evigheten men där porten ur rummet är medmänniskan - själva portalen då dessa känslor som andra ställer till i oss genom att finnas eller icke finnas ju äro vårt enda "vara till" i sin egentliga art att vara vårt själv och i detta såsom sitt Finns också portalen för allt annat som finns: alla gudsgåvorna och då också gåvan att vara med-skapande att vara levande uppvrängande förmåga att ta emot och någon(medmäniskan) här ju också rummet för kärleken såsom det förhållande den är i sin förlösning i sin enda art att aldrig kunna vara något annat än någon älskar någon och här då tillvaron och "vara till" som ett enda sammanhang "samma" sammanhang som är Guds koreografi och inom vilket Djävulen levandegörs också han såsom han finns ur den nollställdhet som vilar i kärlekens rörelse nollställdhet som annars även upplevs som känslan av tomhet tomheten ju destruktionens uträkningens den rörliga rymdgeometriens resultant separationsångestens abstraktion själva kors-ningen i det mänskliga livets och tillvarons paradox först här där kuben blir sfärisk! och uppvrängningen det totala öppnandet först här: klarheten ljuset Po-etiken Uppenbarelsen Uppståndelsen Miraklet Fullbordandet Du själv och tillvaron detta som det är och alltid har varit "samma" sammanhang. Detta hänsynslöst egocentriska sätt att skriva uppfattas kanske som ett slag i ansiktet - men avhängigt av läsarten kan ju dock även den torraste prosa bli poesi och att låta läsaren så här titta in hos mig i ett hörn här och var: om jag inte tänker innan eller medan jag skriver ger jag ju i alla fall läsaren möjlighet att tänka efter efter koncentrera sig på vad som stör koncentrationen och omöjliggör för honom att ta emot vad han får mitt skrivande är ju ändå mitt i denna egeocentricitet ett sorts givande utestängningens gåva: jag utestänger dig som läser detta utestänger dig hänvisad uteslutande till din egen uppmärksamhet din egen förmåga att vara med-skapande och uteslutande fungera inifrån dig själv! Beträffande Kina och Olympiaden så finns ju här en mänsklighet en äkta naivitet inte minst bland alla dessa kineser som nu börjat identifiera sig med sitt land och upplever nationell stolthet ungefär som amerikanen för hundra år sedan här ur barnasinnet kanske en dialog med Dalai Lama kunde komma till stånd?!

Alla dessa texter som ligger där och åldras vittrar sönder glöms mit förhållande till dem som att leta synålar i höstack och förresten allt vad jag redan läst är ju allt för mycket redan allt jag glömt är så skrämmande mycket men alla dessa texter som innehåller en vädjan att bli lästa och inte glömda i första taget! och denna nyfikenhet som handlar om att hitta ord som befriar oupptäckt som blotläggs och sen då alla mina onödiga ord just här i kontrast till allt detta sätter jag Boken då bara EN bok och allt annat skrivet bara grenverk - i bästa fall - och glitter och guirlanger som hänger på grenarna. . Jag tänker då i första hand på bibeln som Ordet (eller ur Ordet) - Koranen har jag inte hunnit läsa och ta ställning till på detta sätt att den blivit Boken för mig har man redan en sån bok behöver man ju heller inte fler - och möjligheten här till en konstruktiv dialog mellan Enheten och Mångfalden tänkandet kring en stam av Helig Gudomlig art hela mänsklighetens släktets stam ur Historiens största djup och kring detta centrum som ju är innebörden i ordet Gud är boken detta centrum-förhållande "hela tiden" och därför ur evigheten på sätt och vis inutigräns i gränslösheten som ett landskap detta grymhetens oöverskådlighetens svårtbegriplighetens gränslöshetens verklighets landskap med ondskans grymhetens svarta glans i mitten mera lysande än klarhetens perifera ljus ! tolkningarna här i stället mångfalden allt detta ju vår sida våra ord i samtalet med Gud detta samtal som aldrig Han drar sig ur och där vi om vi ställt oss utom hörhåll har overklighetsförklarat oss. Allt handlar ju om hur vi använder boken vad vi gör den till när vi är där som ensamansvariga nedskapande i vår egen Myt (för mig är ju kristendomen min naturliga religion den enda som tvärsigenom är logisk och på något vis komplett men detta kanske hänger ihop med att jag har en smula extremt behov av logik och klarhet). Detta begreppsförrvirrande skumrask kyrkan åstadkommit genom moraliserande och sin inställning till sexualitet och ord som synd hänger nog ihop med att man intuitivt upplevt att det fanns faror i att förhållandet mellan Han och Hon mellan könen som dimensioner mellan tillvarons Tu -deltheter förlöstes redan utanför och innan förhållandet till Gud och En -heten.

Tänkandet river undan och tar hand om vad som skymmer sikten siktfältet - verkligheten som den finns och föreställningarna härinom - klarnar öppnas blir vidare och jag själv i min art av centrum och tänk-ande djupnar i och med att denna sfärens periferi vidgas samma själv som också är den uppvrängande - invrängande - relationen mellan Han och Hon eller Hon och Han och som där naturligtvis ej är i stånd att djupna mer än den nivå detta förhållande befinner sig på och har möjlighet att förlösas i alltså den nivå som är älskandets nivå där någon älskar någon på den nivå som också är gräns för deras inifråntänkandes rum således varest de äro sina själar och själv i sin respektive ande. Och denna nivå är ju förhållandet till Gud i sin inneboende möjlighet att aktiveras - annorlunda uttryckt denna nivå är i sin art av två förhållanden i sig också innebörden av ordet Gud och ur en specificerad aspekt Ordet - och ur en annan Köttet men såsom detta förhållande till Gud detta var-ande i Guds ande-dräkt för var och en av dessa bägge någon: den ena ur Hon-dimensionen - Sfären - den andra ur Han-dimensionen - Kuben avhängigt av hur detta (förhållandet till Gud alltså)har möjlighet att djupna och här kan detta om och hur man läser bibeln ha avgörande betydelse men bibeln skiljer sig från andra böcker bara i sin art att vara skriven just för detta ändamål (att vara ett förhållande till Gud) och blir Guds Ord och Helig skrift bara inom detta sorts förhållningssätt som också är ditt med-skapande förhållningssätt din främsta Gudsgåva. Denna text är också en illustrerande praktiserande kommentar till vad det är att förstå innebörden av begreppet förstå och en - hoppas jag - inkörsport när det gäller svårbegripligheten och obegripligheten av mina texter särskilt då dem som inom mitt siktfält är självklarheter. På sätt och vis handlar vad jag skrivit här om motsatsen till bokstavstroende eftersom att läsa bibeln för mig är en helt onödig sysselsättning annat än som snarväg att återuppliva och levandegöra hela tillvarons och mitt "vara till"s replipunkt denna replipunkt som är den gudomliga arten och som ä r Gud i hans enda befintliga existens som stam och stomme i Historien. Bibeln är ju människoord uteslutande uttryckta för att återge upplevelsen av Gud och hans ord - orden direktsprungna ur Ordet - och är alltså detta gränstillstånd - gränssnitt - som både är Människan i sin individuation och Gud som po-etik och omgripande formkraft ur vilken individuationen växer. Allt vad jag skriver är trevande försök att hitta de rätta orden och foga samman dem i meningar som för mig utgör sammanhang och begriplighet. Har i varje fall ännu ingen motivation att läsa andras bloggar även om jag tror att här och där i mängden kanske just finns sådana öppnande klarläggande ord men har inte tid att ge mig in i denna urskog och leta efter dem där. Nöjer mig hitintills med att någon gång i min tidningsläsning eller i böcker som pockar på att bli lästa hitta sådana ord och meningar som likt enstaka ordföljder jag själv råkar åstadkomma skänker mig omedelbar glädje och ibland en mera bestående känsla av att livet är möjligt och tvärsigenom levande mening betydelse värde Miraklet. Den levande Djävulen -det ondas öga - det svarta i sin strålglans - är ju ur en aspekt identiskt med döden och levande bara ur själva varandet i Kärlekens förlösning eljest materien hårdheten låsningen förfrysningen överallt hela tiden mitt i vanligheten men också mitt i stridens hetta som själva svärdsspetsarna eller de dödligt genomborrande kulorna. Vara levande är alltid Fri Vilja centrumfunktion individualitet relation inom relation - Naturen - inom relationer - andra levande hela livssammanhanget - inom Relationen - Gud Först i den andre blir vi någon

Det är ju så att jag använder vissa begrepp regelbundet och rätt konsekvent under längre tid i mitt tänkande och skrivande sedan är jag färdig med dem för ett tag jag har införlivat dem i mitt omedvetna och förhoppningsvis gör sig dessa deras under lång tid genomarbetade innebörder sig gällande på ett konstruktivt sätt inifrån denna belägenhet efter en tid kan de dyka upp igen och få tjänstgöra som trappsteg och avsatser jag kan ta avstamp ifrån. Ett sådant begrepp är trialektik som ju på sätt och vis är en samanfattande beskrivning nästan en summering av mitt tänkande överhuvudtaget alltså detta som jag också försöker klarlägga genom att tala om det som utandning inandning och som någon som andas: utandningen vidgar fördjupar och bottnar i ett vara: någon som ä r där och sedan som inandning är medvetet fungerande ansvar. Naturligtvis är det en grundsyn vissa djupare värderingar som jag hela tiden vill förmedla. Det är också inifrån dessa jag är en läsande person och som detta att följa med i media vad som händer och sker i nuet är så angeläget - så nödvändigt - . Lars Nore´n blev två nummer större i och med att han publicerat sina dagboksanteckningar Dagens Nyheter tappade lika mycket av sin auktoritet när de inte klarade av att bemästra den situationen tillät sig hamna i ett underläge och därifrån börja hacka uppåt Ungefär som presidiet i Kina i förhållande till Dalai Lama! . Att inte klara av att vara älskad att fly kärleken är det inom samma sorts personlighetssammanhang som först en falnande sexualitet möjliggör förmågan att själv vara älskande?

Jag skrev lite häromdagen som handlade om människors begynnelse och illustrerade det med mina egna barndomsminnen det handlade om vad jag brukar kalla Ejes Kardinaler eller Radikaler : oskuld enfald obscenitet och narcisstiskt ursinne men jag glömde att vidareutveckla det Hon-perspektiv jag är i min egenskap av man som jag ju inte bara är ur min art av son till en moder utan också som en projektion in i alla Naturens skrymslen denna Natur som också är Gudsrelation alltså jag avser då i första hand Hans men som indirekt också blir vår natur och utgör den upplevelse av mening som barnet förlöses in i och ut i. Hjärnan är ju skrynklad hud och noll överallt hela tiden och alla dessa veck och fåror som berikar ansvaret och vetandet är ju samma sammanhang som den uppvrängning som också på så sätt uppvränger uppvrängaren. Hemfaller här igen till sådant skrivande som bara blir obegripligheter för huvudparten av dessa mina presumptiva läsare och dessutom skrämmer dem så att de i fortsättningen inte vill ha något att göra med mitt bloggande. Min svårighet är ju att jag har svårt att röra mig med andra ord och begrepp än de som vuxit fram under många decenniers tänkande och som delvis dessutom är av den arten att de under en yta av att bli omedelbart förstådda rymmer helt andra svårfunna - för mig naturliga och självklara - innebörder. Allt vad jag hitintills skrivit på denna blogg är ju ur de flesta aspekter bara en enda röra och jag själv kan också känna det som om bloggen är min slask-tratt men då också utlopp och reningsverk innefattande sådant som en avfallshantering som väl tar vara på guldkornen. Jag kan känna att bloggskrivandet är en slags lek som då också omfattar de invävda ambitionerna och har sin spänning bl.a. i att ungefär som pokerspel dessa ambitioner någon gång också kan infrias. Slumpen är ju Guds utsida och bland alla befängda Gudsuppfattningar och oändligheten av föreställningsverkligheter är ju alltings gemensamma nämnare: behovet och ofta också längtan efter att uppleva detta centrum vi alla äro redan ju i vår art att vara levande - kontentan alltså att vara denna slump-upfyllelse där . Om också tanken och känslan i detta att hur vi än beter oss så består rummet i sin oändlighet verkligen drabbar oss så är det nog snarare så att vi mer känner oss trängda och instängda än befriade ut i ett evighetsperspektiv. Detta att vara sitt nolltillstånd och ljuset i dess hastighet är ju tomhet det i sig själv osynliga glaset som bara har sitt värde i att det åtminstone ingenting skymmer. Naturen innefattar ju horisonten och upplevelsen också av allt det okända som man vet existerar där bortom synranden och denna vidgande upplevelse är ju på sitt sätt större än den logiskt matematiska oändligheten ovannämnda bevis på en oförmåga vi också är. Oändlighetsperspektivet i sig bara förstärker tröttheten modlösheten allt pyser ihop i förnumstigheter är oändlighten blottad och förstådd så är också allting på samma gång genomlyst upptäckt och begripet spänning och motivation borta även dator-rymden med alla myllrande bloggar är ju denna ändlösa mångfald vars mångfaldighet rent logiskt måste i sin gränslöshet övergå i enfald allt förintas i detta oändlighetens perspektiv . I denna mångfaldens snuttifiering är glömslorna hoppet kaos är granne med Gud. Hela tiden skriver jag bara just detta jag inte vill skriva för det känns bara tomt men hoppas samtidigt hela tiden att jag skall tömma ut alla dessa ord och att när inga längre återstår - -

Då sitter jag här igen vid datorn och bloggar - jag kallar det så fastän det fortfarande först i andra hand hamnar på bloggen - och fortfarande har jag en mycket vilsen relation till detta slags skrivande egentligen bara en enda fungerande och klarlagd motivation: själva nöjet att vara skrivande vilket ju för min del också är en inifrån-nödvändighet som också med viss rätt kan benämnas tvångsmässig. Mitt huvud är ett enda vimmel av olika tankegångar som jag tycker vore väl värda att försöka förvandla till ord på bloggen men mitt vankelmod här är så stort att jag knappast ens tycker det är rätt att använda ordet blogg. Jag är faktiskt i samma situation som berättaren och huvudpersonen i den roman jag hållit på med sista två åren och sedan en tid helt sitter fast i utan att kunna skriva vidare. Där i boken sitter jag-personen sedan åtskilliga år tillbaka på en skolgård och vid dåligt väder nånstans i en vestibul tillhörig samma skola, Han har tidigare varit högst verksam som initiativtagare och inspiratör vid starten och uppbyggnaden av denna skola och hade väl lite tankar om att kanske kunna fungera som lärare där men allt detta hans engagemang stannade vid att han blev kvar där som ett original en sort för sig visserligen respekterad men mer och mer av alla dock uppfattad som själva identifikationen av en särling ett inventarium en älskad kuf. Både barn och vuxna vände sig till honom med frågor både personliga och i mera existentiella filosofiska spörsmål och visst tiltrodde han sig att betyda en hel del för många att hans närvaro uppskattades och då särskilt av barnen som hade vant sig vid att han fanns där som någon slags trygghet men själv kände han att han ville något mer och sökte förgäves efter hur han skulle förverkliga detta svårgripbara. Att bara vara detta faktotum och detta även om han samtidigt försökte intala sig att han fungerade som skolans själva mycelium och katalysator kunde han inte förlika sig med han ville något mer kanske något större något mer definitivt helgjutet? Och här sitter jag nu vid datorn och har ungefär sama känsla. Det handlar om trohet mot de inifrånstyrande krafterna och också om att få andra att uppleva det så att medvetandegöra andra om dessa deras inifrånstyrande krafter denna medfödda etik som också var po-etik. Då måste det också samtidigt handla om ett självförtroende rotat just här så att man inte behövde hemfalla åt kollektivberoende. Man skulle inte behöva haka sig fast i vad andra runt om en hade för uppfattning ansåg riktigt och normalt man skulle inte behöva ha den slags bindning till familj släkt etnicitet eller religion utan tvärtom kunna v a r a alla dessa sådana samhöriga känslor och föreställningar - det artegna är ju ingen ägodel som behöver försvaras och all kultur måste ur grunden vara framvuxen - och alla dessa kan och bör och måste skulle vara där och fungera ur ens egen rot. Men härur dras ju också slutsatsen att alla andra medmänniskor måste respekteras just i detta de ä r och försöker göra rättvisa åt i sina liv: och här upplöses de onda cirklarna : ingen behöver varken försvara eller kämpa för sin tro - på det andliga området finns inga revir och detta måste förstås ur själva definitionen av begrepp som "det andliga " och religion och någon orsak att bekriga varann finns inte längre när var och en vilar tryggt i s i n tro och iden inom sådana institutioner som F.N. är i detta förverkligad . Jag tänker här på Simone Weill som jag tror de flesta läser utan att helt förstå eller kanske helt missförstår. Bara i det etiska finns verklighet ingenting är verklighet utanför den Fria Viljan Tiden finns ju aldrig utan ä r men som nu-skeendet finns den ju i detta sitt Ä r "hela tiden" och detta handlar om transcendens och vad som ur matematisk aspekt är den negativa dimensionen (detta är e n aspekt och denna aspekt och vad jag formulerat är i n t e att verkligheten skall uplevas som negativitet utan snarare det motsatta).

I den där romanen jag försöker skriva och som utspelar sig i ett framtidsscenario är redan mänskligheten uppdelad i en perfekt marknadsekonomiskt fungerande globaliserad diktatur utstyrd med en till intet förpliktigande men mycket prydlig låtsas-demokrati och ett anarkistiskt konglomerat för dem som utsopats som alltför störande och besvärliga. Varje människa är ju och finns som ett rum och detta rum finns ju alltid möblerat i sin art avatt vara denna människas mer eller mindre kontruktiva respektive destruktiva verklighetsföreställning och då ett rum mer eller mindre inlåst inom det föreställningssammanhang han eller hon är tillsammans med andra människor - alltså med hela det kollektiv han på olika sätt är beroende av - det sammankittande elementet är här då oftast skam och tillsammans utgör de där dessa skammens hus som nationell och etnisk och religiös samhörighet utgör - ibland också politisk samhörighet eller klass-samhörighet. Det djupaste livssammanhanget är ju sexualiteten som både är han- och hon-dimensionernas förlösning i varandra - kärlek ( = någon älskar någon) som levande köttslig verklighet - och Skapelsens art av både nu-skeende och evighets-skeende skapelsens art av tid att både finnas och vara av bäde objektsida och subjektsida. Och detta jag beskriver så inom de varandra mötande och upphävande Han- och Hon-dimensionerna kan också ses som det stående i sin egen rotation den fortlöpande uppvrängningen rummet (vad som finns!) ä r och som en beskrivning av verklighetens levande och Gudomliga art.

Alla dessa så diametralt olika motivationer jag hitintills använt bloggen som redskap för gör ju tillsammans dessa texter så otympliga och svårgenomträngliga att jag riskerar att förlora nästan alla presumptiva läsare. Men eftersom jag befarar att så är fallet skall jag försöka bena upp texterna genom att presentera de olika motivationerna en och en. Naturligtvis kommersäkert också dessa presentationer bjuda avsevärt läsmotstånd eftersom jag saknar motivation att skrtiva mina texter på ett annorlunda mera lättläst vis och jag börjar med att veckla upp hur jag förstår just denna motivation som kan kallas motivationen att vara kvar i en vägran att låta texten styras och formas av behovet att göra den lättläslig och anpassad till att bli förstådd av sina läsare. Först då denna motivation som är lusten att skriva i sig och som också bottnar i po-etiken och som själv innehåller två skilda motivationer. Den ena motivationen - och ambitionen - att renodla detta skrivande som bara rinner fram och alltså då under inga förhållandenvälja bort låta infallen bli nerskrivna vartefter de kommer inte ens stryka ett ord den andra att välja att välja bort allt skala av alltså till detta ingenting återstår som är själva klarheten som dess botten. Det första alternativet handlar om: ett slags tillit till denna klarhet att den lyser fram - som Guds ansikte här beskaffat på samma sätt som ditt eget som hålet du ser ut genom som detta hål innanför vars ram allting f i n n s alltså också här klarheten som själva dess botten samma som är livets botten. Självklart är alla dessa sexuella tabun samma "samma" sammanhang som de tabun som spärrar de möjliga samtalen mellan Kinas presidium och Dalai Lama och även Falu Gong-utövarna. Här skulle behövas en Salavador Dali eller Magritte Chaplin.En kinesisk partiordförande skulle bli Hjälten i stället för hela olympiaden bara ett fiasko. Kvinnans hål vidgas till hela tillvaron som ett hål tabuna: pålverket för bräckliga byggnadsställningar - skala bort alla ord och vad? återstår! tillåt inte att några ord är förbjudna?: det är som att dra ut spikarna ur bygget! Sen då: att jag vill ha något sagt som helst då skall uppfattas av så många som möjligt gärna på ett riktigt drabbande sätt så man minns och påverkas. Nummer tre är väl bloggandet som mitt eget högst personliga och egoistiska hjälprop. Vad jag vill ha sagt och vill få mina läsare att fatta är att de alla är centrum och att alla kan fungera ur detta sitt centrum vara inifrånstyrda och känna full trygghet här och mitt hjälprop är lika enkelt och självklart: jag vill bli uppfattad och jag vill f f å h j ä l p att bli uppfattad och rätt uppfattad . Mina tankegångar är så genomgripande och omvälvande att det är skada att de inte skall få göra sig gällande sammanhangen vi alla är var och en behöver bli mer helhetssammanhang behöver förlösas ur sina instängdheter formers nödvändiga fasthet och bestånd måste få vara mera i uppvrängningen i Han Hon-relationen mera levande frigörande förlösande form och formkrafter. Jag tycker aldrig jag fullt ut hinner fånga och låta få fäste på skrivytan denna fräschör som tankarna är inom eller om man så vill uttrycka det: har som yta. Min omnipotens är ju där hela tiden i sin gränslöshet och där det pretentiösa i samma gränslöshet - så storslagen så man blir nedslagen nästan bara modfälld och ledsen - men ändå: nog är det så att jag lite kan få yvas över min centrala trygghet som bara är där och kan tillåta den totala osäkerheten känslan av litenhet misslyckande tillkortakommanden fullt ut fullt ut ända till denna desperationens gräns där den djupaste motivationen till detta skrivande hela tiden finns och är i detta Finns.

Vara i och ur associationsflödenas helhetssammanhang - hur skulle nånting annat kunna finnas som innebörden i ordet Gud? universialitetens art av förhållande Gud inom oss vi inom Gud - men först ännu en gång - "Praeterea - - -" - Dalai Lama måste vara på allas läppar när olympiaden utspelas i Peking turisternas och idrottsmännens från alla länder! självbränning och självmordsbombning i Olympiastadion sådan destruktivitet är onödig omväg och kan sannolikt få också destruktiva följdverkningar men Rimbaud måste också plockas fram ur garderoben lärorikt att han nästan dräpte sin vän Verlaine och slutade som kapitalist bland kolonialisterna Rousseau?! Dessa punkare är visst historiens eviga följeslagare det absolut bästa djupast inne i massrörelserna po-etiken musiken känslans och berättandets Sanning jag själv minns från min tidigaste barndom vid sidan av doften från den nya b ilen med dess glänsande lackering och sidengardinerna (obscenitet lyx) nånting annat som i bakgrunden som en famn omgav min värld och som inte var Mor utan min egen upplevelse av det kvinnliga det är klart också att jag minns en speciell flicka som var vild och farlig och drog ivägmed mig på eskapader och äventyr! - jag var väl tre eller fyra år - inte då men kanske något år senare domineras mera bilden av kåtheten och denna erektion som också var besvärande hur vad som var oemotståndligt attraherande också blivit skamstämplat dåförtiden var man "rysk" om man betedde sig rysligt och "turk" om man var dum i huvdet och bufflig nigger när man var utmobbad och vilde när man var vild fastän man kunde ju även då associera till den ädle infödingen och djärve indianen runt om alla dessa begrepp fanns ju verkligheten som den också i hög grad var farlig ångestskapande skuldbelastande och ond men därför också spännande och angelägen och i hög grad uppfordrande för ens framtidsdrömmar om att bli och vara något modigt och beundransvärt. Mina sadistiska behov har aldrig kunnat göra sig gällande - och väl är väl det - för att jag har oftast intolkat en god vilja djupast t.o.m. hos de värsta och på senare är också alltid tvärsigenom sett en tragik och ynklighet där bakom översittarfasaderna. Stupiditet fascinerar mig ofta efetrsom jag framförallt uppmärksammar den bland professorer och andra som skall representera det etblerade vetandet - sådana som sakna ödmjukhet denna dygd som jag annars tillsammans med blygsamhet alltid är misstänksam mot både för att den så ofta är falsk och för att den hämmar och t.o.m. helt blockerar den genialitet vi alla äro i vår ursprungliga art - jag förstår inte varför vad som är självklart för mig inte också är självklart för andra: hur man exempelvis i begreppet Skapelsen kan inlägga annan betydelse än att den är ett hela tiden levande rörelsesammanhang och att somliga kan låta sig imponeras av och andra ifrgasätta Darwin när han upptäcker att bara vad som överlever överlever och att detta gäller inte bara individer utan också arter och då gärna negligera varats matematiska omnipotens och att oändligheten faktiskt inte går att tänka bort för att inte tala om hur man hela tiden glömmer att kausaliteten bara är en aspekt och att allt sånt här tänkande emanerar ur vår art att vara vår förmåga att vara rum för att uttrycka sig stammande och cirkelbevisande. Här på samma gång kan jag väl då också nämna att aspekt är aspekt och version är version men att också att vara i sin aspekt är version detta som jag brukar uttrycka genom att skriva Finns och Är med stor bokstav och betona vikten av att separera dem som skilda begrepp, Einstein står i Pytagoras men vi måste också till skillnad från honom försöka stå där i hans ställe alltså köttsligen och inte som hans ekvation - detta är den Fria vilja vi och verklighten är. Det är mycket vi bortser ifrån i vår naturvetenskapliga indoktrinering och på sätt och vis hänger det ihop med att denna indoktrinering saknar själva sin grundbult: primtalet livets tal. (Jag tror det säkert var tio år sedan jag t.o.m. försökte få en professor i astrofysik att förstå detta men naturligtvis förgäves!).Vad jag skrivit här nu handlar naturligtvis också och i särskilthög grad om professorer i psykiatri och t.ex. om vad de skriver i Läkartidningen och när jag skriver "fascinerande" ovan och också skule ha kunnat skriva trgikomiskt menar jag inte att denna deras stupiditet tyvärr också fårhögst allvareliga följder och bidrager till att psykiatrisk vård här i landet ofta fungerar så dåligt eller inte alls.

Kom av någon anledning helt plötsligt att tänka på hur missuppfattad jag naturligtvis ofta måste bli, Mindes att jag i olika sammanhang använt mig av uttrycket Guds Natur som för mig står för en rätt klart specificerad innebörd alltså blivit ett rätt viktigt begrepp med viss betydelse. Men säkert har många som läst vad jag skrivit lagt helt annat innehåll i orden associerat till Guds allsmäktighet och för sin inre blick föreställt sig en Gud Fader såsom ägare och envåldshärskare över denna natur. Visserligen behöver väl inte ägande och maktutövning i sig vara något negativt eftersom om sådana förhållningssätt inryms inom optimalt fungerande kärlek upplöses ju negativiteten - resultatet härav är ju detta oaktat naturligtvis också avhängigt av hur detta eller denna är funtad som omfattas av förhållandet - men med sammanställningen Guds Natur avser jag ju att Naturen är gudomlig och att Guds förhållande till naturen inte är annorlunda än vad vårt eget förhållande är i grunden (fastän vårt då kringskuret och inträngt underkastat vår mänskliga ofullkomlighet) alltså denna vår levande relation till Naturen - rummet i dess art att vara levande - där den hela tiden förblir ett gränsland: gränslandet Är som det finns som det ä r i det förhållande det ä r som är Hans och vårt. Även vad jag skriver här nu kanske verkar svårbegripligt men jag tycker jag börjar få ett grepp om vad som är det bärande i mina texter. Det är nog helhetssammanhanget som tvärsigenom är synlig - och därför genomskinliggjord - matematik: rörlig rymdgeometri. Tvärsigenom totalt uträkningsbar och inom detta faktum Noll och sammanfallande med rummet denna oändlighet som inte går att tänka bort och som även ur denna aspekt - aspekten! Abstraktionen aspekten i sig - är vår förmåga att vara rum innebär att vi f i n n s som kvadraterna på katetrarna i denna rätvinklighet - kub - där dessa äro "Samma" som kvadraten på hypotenusan men "Sam"-"Tid"igt inom detta rum ä r E -energien Kärleken - kuberandet - alltså kvadrerandet av ljusets hastighet inom vrängningen (asymptotiken) - och primtalet - den accelererande expansionen inom spinnet de mötande rotationerna (själva abstraktionen "något" inom rörelsen) - här illustrerat av Pis oändliga decimaler. Alltså detta skrivande alla de här texterna innefattar hela tiden en gemensam nämnare som är detta helhetssammanhang i nollställdheten varje ord är ur detta ljushetens rum - alltså inte ur något lysande ljus utan bara ur klarhetens ljus - även om de formande styrande krafterna inifrån detta inte alltid är bärkraftiga tillräckligt och vad jag gör är att hämta orden d ä r- inifrån i stället för att vara förklarande eller utlärande. Vad jag hoppas och längtar efter är att få glädjas över att dessa ord och meningar skall kunna upplevas som ett rörelsesammanhang som genom s i n rörelses form och art drar med sig och förlöser andra ur deras instängande personlighetsstrukturer i den mån dessa hålls samman av förträngande föreställningsverklighet. Vad som här blottas och kan göra sig gällande är Verkligheten i dess verkliggörande art av etik innefattande då est-etik och po-etik . Något annat kriterium på att det rör sig om verklighet finns inte ingenting kan både finnas och vara annat än här inom Fria Viljan - bottenlöshetens rörliga rymdgeometri är ju uträknad och tom. Gör mig f.ö.m. nu skyldig till lite fusk. Gosha rådde mig att börja använda datorn som vanlig skrivmaskin igen. Dels hade jag ju ännu inte kunnat lära mig hur jag tog mig in på min blogg och där kunde skriva ett nytt inlägg dels kunde jag ju inte heller lita på bloggen som slarvat bort vad jag skrivit - han skall nu hjälpa mig i eftermiddag med att föra in det här på bloggen men det blir två olikla dagars texter. Jag har nu gjort min vanliga förmiddagspromenad. Det var kallt och mulet och blåsipporna såg molokna ut slokade med huvudena och kronbladen var som mössor med öronlappar. Har kunnat konstatera att vad jag skrev igår fastän skrivet för att utreda svårbegriplighterna i tidigare texter säkert blir minst lika svårbegripligt för presumptiva läsare och dessutom att det fortfarande är svårbegripligt för mig själv att jag skall behöva uttrycka mig så här svårbegripligt och att texten bara skall fortsätta att handla om sig själv och om själva skrivandeprocessen bli en sån här meta-text självcentrerad och faktiskt på det sättet rätt hänsynslös. Detta alltså trots att jag nästan här har en desperation i min känsla av isolering i mitt behov av att bli förstådd brist på kontakt i just detta alltså: själva tänkandet och det filosofiska skrivandet. Jag är eljest ingen ensam person kan ju ibland tycka att jag har för mycket av kontaktsökande människor runt omkring mig - jag har ju fått lov att dra mig undan ur en sådan situation som blev alltför splittrande och inte lämnade någon tid över bl.a. då till skrivandet - men - och här måste jag uttrycka mig så där utmanade elitistiskt igen - jag har ingen människa på samma nivå (inom just denna min dimensionsom jag hamnat i) som jag kan ha tankeutbyte med (det är just så jag känner och jag måste ju vara sannfärdig har en regerande ambition att vara helt ärlig). Det var vad jag hänsyftade på när jag häromdagen skrev att jag väntar på utmaningar det känns så tomt i världen när ingen ifrågasätter mig.. Jag är svårbegriplig för mig själv skrev jag nyss när det gäller detta motstånd mot att förklara framförallt när detta förklarande börjar likna utlärande undervisning det handlar alls inte bara som jag ville få mig själv att tro om att jag inte ville pådyvla mina medmäniskor färdig mest bara instängande död kunskap eftersom jag ju faktiskt ändå förmedlar en massa fakta om även i svårbegriplig form eftersom jag visst inte strävar att vara mystifierande utan tvärtom anstränger mig att vara klargörande så gott det går när man älskar det lapidariska och det paradoxala får jag direkta frågor minskar ju eller försvinner ju också det här motståndet. Motståndet måste vara en motvilja mot att befinna mig någon annanstans än inom den andres föreställningsverklighet jag känner det som en slags nödvändighet att vara i denna omedelbara tillgänglighet av en annan människas inre landskap.Och mina förklaringar behöver jag mera låta vara rent gestaltande - alltså när jag nu försöker greppa hur jag här fungerar måste jag kategorisera dem som produkter av kreativitet alltså uttryck för denna den mest uppskattningsvärda av våra gudsgåvor: vår medskapande förmåga. Här kommer jag också att tänka på mitt motrstånd mot att berätta som alltså inte är ett motstånd mot själva berättandet som verkligen kan vara en glädje i sig utan mot själva innehållet i berättelsen kanske särskilt om det är något självupplevt. , Ur någon aspekt handlar väl allt det här om något slags psykoanalytiskt förhållningssätt som t.o.m. undantränger andra tillvarelse-sätt men sammanfattningsvis blir väl resultatet att de flesta - kanske alla - tappar lusten att läsa denna blogg och jag alltså blir sittande här och skriver ut i tomma intet.

När man väl har börjat blogga kommer en känsla av plikt sakta insmygande dag för dag och nu sitter jag här fortfarande en hel del tveksam inför hela det här blogg-företaget och i full insikt om - härom t.o.m. nästan varje dag ytterligare påmind - att min kapacitet nuförtiden är rätt blygsam och tarvar t.ex. middagsvila för att uppnå behövlig koncentrationsförmåga och att alltid leva med samma problem att tiden injte räcker till för allt jag vill. Vad som nu hänt är att födelsedagskalas två dagar i följd och ett par dagars vistelse hos min bror - som jag inte hälsat på tiodigare sista året men i alla afll har rätt tät telefonkontakt med - lett till att jag inte haft tid att sitta vid datorn- Fortfarandestatus quo: Gosha har inte hjälpt mig att överföra ett par gars tidigare texter till bloggen men lovat hjälpa mig i dag. Här har alltså gått några dagar och jag ahr fått olika infall som jag velat skriva ner men först nu fått tid till det. Altså nu bara ettförsök till summering av vad jag mins av detta. Först: Skulle bloggen kanske vara ett lämpligt instrument att använda för att kommentera dagens tidningsläsning? Det är näst intill omöjligt att få något inlägg godkänt för publicering i D.N. Kanske insändare men då först efter att ha forcerat en känsla av omständlighet och vis tvekan inför om betydelsen av en insändare skulle vara värt mödan. Bloggande har ju den fördelen att åtminstone jag känner att sitta så här och skriva är ungefär som att prata för sig själv väsentligrn rätt angenämt och därför inte bortkastat ens om ingen läser det. Vad jag tänkte ekriva om här i anslutning till senare dagars tidningsläsning kommer då här kortfattat: Först då min reaktion på skriverier som läsarombudsmannen berättade om. Indignationsskrivelser med anledning av en presentation och intervju med Martina Bonnier som berättat om sina inköpsvanor. Vad som fascinerar mig är hur människor kan styras av sina affekter och hamna i så helt tokiga ställningstaganden. Här handlade det väl i rätt hög grad om avundsjuka men ett slags destruktivt rättvisetänkande finns väl också invävt här. Jag har sällan sett att någon förfasar sig över om någon manlig V.D eller storföretagare eller någon professionell idrottsman berättar att han köpt lyxbilar för flera hundratusen men här handlade det om en handväska för 50-60000 och att hon bara köpte kläder som var originalmodeller jag är säker på att många av dessa indignerade människor gärna yvs över de svenska mode-företagens framgångar både över uppmärksamheten de fått inom haute-couturen och över att aktierna stigit i värde. De är stolta över svensk design och konsthantverk och kan då i detta sammanhang glädja sig åt rekordhöga summor som betalas för alstren och likställa konsthantverk med annan konst som de naturligtvis berömmer sig av att älska och uppskatta även om framförallt mycket av det senare bara används som status -symboler och penningplacering, Men Martina får inte ha en djup känsla för vad som är vackert och original och inte visa upp sig själv och detta hon köpt fastän dessa samma som indigneras naturligtvis egentligen i hög grad är i stånd att uppskatta och livas och glädjas åt att någon är vackert och originellt klädd. Ingen tycks tänka att mycket av vårt konsthantverk måste köpas och bäras för att överhuvudtaget få existensberättigande eller att det åtminstone är så att kreatören lyckliggöres och får motivation av att vad han gör kommer till användning och blir till glädje. Eftersom det nu är så att somliga har mera pengar än vad som går åt till själva överlevandet och då använder de pengarna till lyx och överflöd så är det väl underbart om de just kan användas på det här sättet så att konstfärdighet och skaparglädje får sitt pris och möjliggöres och dessutom så här nå offentligheten till både allmän beskådan och för att omskrivas. Det var det ena. Det andra handlade om Reinfeldt och hans besök i Kina. Skulle det inte kunna vara möjligt att han eller kanske Bildt på ett vänligt och förtroendeingivande sätt - kanske man kan säga kollegialt politiker emellan - framförde som sin uppfattning att dessa kinesiska statschefer gjorde sitt livs misstag när de avbröt samtalskontakten med Dalai Lama? och att de alls inte skulle ha hindrat honom från att återvände till Tibet. De kommer nu i åratal kanske resten av sitt liv få ångra detta i och med alla dessa srtidighter och all den fientlighet de dragit över sig. De borde få veta att detta fortfarande går att rätta till genom att bjuda in Dalai Lama och att det är obegåvat och löjligt att se detta som en prestige-förlust när det i hög grad är det motsatta, Men vad jag nu skrivit snarast lite pliktskyldigast innebärande bara återgivande av redan gamla tankegångar känner jag är i hög grad är ett otillfredställande sätt att skriva dessutom är utelämnat allt möjligt annat vad jag har tänkt som kanske egentligen varit angelägnare att försöka hitta skrivna ord för. Till detta har jag nu ingen motivation eller ork och skulle jag försöka skulle orden sakna all fräschör. Skall nu försöka få tag på Gosha så han i alla fall kan hjälpa in de har texterna från minst tre olika dagar på bloggen.

Alla människor har väl ett behov av att bli förstådda och att känna att de kanske betyder något för omvärlden eller för min del    bättre uttryckt:   att de har någonting att ge sin omvärld som kan ha betydelse för mottagarna.     I mitt fall är det ju också så  att jag behöver andra som lyssnar   för att det öppnar  och utvecklar mitt tänkande. Jag har efter 50 år som läkare psykiater och psykoterapeut blivit lite tillvand vid   och kanske bortskämd av   att ha människor omkring mig som velat lyssna och som ställt frågor och kunnat kommentera    och nu 86 år gammal både av omständigheterna tvingats och själv valt att i stället   utöver att prova på att bara vara till för mig själv och de mina    få lite tid över för att skriva   något som visserligen alltid varit en livsnödvändighet för mig    ett slags centrum i min tillvaro med dock tyvärr   har jag ibland känt   alltför snävt utrymme.  Mitt skrivande har väsentligen  v arit tankestycken kring filosofiska psykologiska religiösa ämnen och min centrala ambition har varit att nå en klarhet och att icke acceptera att då inte kunna vara kvar i samma logikens tankerum som matematiker och naturvetare.     De 4 - 5 romaner jag också skrivit och skriver tyngs ner och blir nog svårutgivna på grund av alltför mycket av sådant tänkande    inte heller   mina andra skriverier  säkert tusentals sidor  har av bristande motivation för allt praktiskt arbete som i så fall skulle behöva presteras     blivit publicerade.   I sista numret av tidskriften Hjärnstorm fanns i alla fall ett försök till presentation av  vad som där kallades "mitt författarskap" . Har svårt att känna mig hemma i det begreppet men har eljest en  -  beträffande mitt tänkande och mina skriverier  -  visserligen något vacklande men innerst inne hög tanke om värdet och originaliteten av mina tankegångar. Ett av dessa opublicerade alster gav jag namnet: "Försök till världsdförklaring och något om att förstå  innebörden av vad detta är att förstå" vilket väl säger lite om ambitionerna i vad jag vill uttrycka.   Naturligtvis har jag väl oc kså med detta bloggande en baktanke att någon skulle intressera sig för mina skriverier och dessutom kanske få motivation och ha tid och ork  att vilja föra tankarna vidare    kanske  åstadkomma någon sammanställning   kanske  presentation och publicering.    Men  I första hand är det frågor och kommentarer jag vill ha.     Det här jag har skrivit nu får väl gälla som en presentation.      Jag slutar  för säkerhets skull med att framhålla att jag verkligen ser fram emot att få besvara alla sorts frågor och diskussionsuppslag inom ovannämnda intresseområden.