ejeahstrom

Då sitter jag här igen vid datorn och bloggar - jag kallar det så fastän det fortfarande först i andra hand hamnar på bloggen - och fortfarande har jag en mycket vilsen relation till detta slags skrivande egentligen bara en enda fungerande och klarlagd motivation: själva nöjet att vara skrivande vilket ju för min del också är en inifrån-nödvändighet som också med viss rätt kan benämnas tvångsmässig. Mitt huvud är ett enda vimmel av olika tankegångar som jag tycker vore väl värda att försöka förvandla till ord på bloggen men mitt vankelmod här är så stort att jag knappast ens tycker det är rätt att använda ordet blogg. Jag är faktiskt i samma situation som berättaren och huvudpersonen i den roman jag hållit på med sista två åren och sedan en tid helt sitter fast i utan att kunna skriva vidare. Där i boken sitter jag-personen sedan åtskilliga år tillbaka på en skolgård och vid dåligt väder nånstans i en vestibul tillhörig samma skola, Han har tidigare varit högst verksam som initiativtagare och inspiratör vid starten och uppbyggnaden av denna skola och hade väl lite tankar om att kanske kunna fungera som lärare där men allt detta hans engagemang stannade vid att han blev kvar där som ett original en sort för sig visserligen respekterad men mer och mer av alla dock uppfattad som själva identifikationen av en särling ett inventarium en älskad kuf. Både barn och vuxna vände sig till honom med frågor både personliga och i mera existentiella filosofiska spörsmål och visst tiltrodde han sig att betyda en hel del för många att hans närvaro uppskattades och då särskilt av barnen som hade vant sig vid att han fanns där som någon slags trygghet men själv kände han att han ville något mer och sökte förgäves efter hur han skulle förverkliga detta svårgripbara. Att bara vara detta faktotum och detta även om han samtidigt försökte intala sig att han fungerade som skolans själva mycelium och katalysator kunde han inte förlika sig med han ville något mer kanske något större något mer definitivt helgjutet? Och här sitter jag nu vid datorn och har ungefär sama känsla. Det handlar om trohet mot de inifrånstyrande krafterna och också om att få andra att uppleva det så att medvetandegöra andra om dessa deras inifrånstyrande krafter denna medfödda etik som också var po-etik. Då måste det också samtidigt handla om ett självförtroende rotat just här så att man inte behövde hemfalla åt kollektivberoende. Man skulle inte behöva haka sig fast i vad andra runt om en hade för uppfattning ansåg riktigt och normalt man skulle inte behöva ha den slags bindning till familj släkt etnicitet eller religion utan tvärtom kunna v a r a alla dessa sådana samhöriga känslor och föreställningar - det artegna är ju ingen ägodel som behöver försvaras och all kultur måste ur grunden vara framvuxen - och alla dessa kan och bör och måste skulle vara där och fungera ur ens egen rot. Men härur dras ju också slutsatsen att alla andra medmänniskor måste respekteras just i detta de ä r och försöker göra rättvisa åt i sina liv: och här upplöses de onda cirklarna : ingen behöver varken försvara eller kämpa för sin tro - på det andliga området finns inga revir och detta måste förstås ur själva definitionen av begrepp som "det andliga " och religion och någon orsak att bekriga varann finns inte längre när var och en vilar tryggt i s i n tro och iden inom sådana institutioner som F.N. är i detta förverkligad . Jag tänker här på Simone Weill som jag tror de flesta läser utan att helt förstå eller kanske helt missförstår. Bara i det etiska finns verklighet ingenting är verklighet utanför den Fria Viljan Tiden finns ju aldrig utan ä r men som nu-skeendet finns den ju i detta sitt Ä r "hela tiden" och detta handlar om transcendens och vad som ur matematisk aspekt är den negativa dimensionen (detta är e n aspekt och denna aspekt och vad jag formulerat är i n t e att verkligheten skall uplevas som negativitet utan snarare det motsatta).

I den där romanen jag försöker skriva och som utspelar sig i ett framtidsscenario är redan mänskligheten uppdelad i en perfekt marknadsekonomiskt fungerande globaliserad diktatur utstyrd med en till intet förpliktigande men mycket prydlig låtsas-demokrati och ett anarkistiskt konglomerat för dem som utsopats som alltför störande och besvärliga. Varje människa är ju och finns som ett rum och detta rum finns ju alltid möblerat i sin art avatt vara denna människas mer eller mindre kontruktiva respektive destruktiva verklighetsföreställning och då ett rum mer eller mindre inlåst inom det föreställningssammanhang han eller hon är tillsammans med andra människor - alltså med hela det kollektiv han på olika sätt är beroende av - det sammankittande elementet är här då oftast skam och tillsammans utgör de där dessa skammens hus som nationell och etnisk och religiös samhörighet utgör - ibland också politisk samhörighet eller klass-samhörighet. Det djupaste livssammanhanget är ju sexualiteten som både är han- och hon-dimensionernas förlösning i varandra - kärlek ( = någon älskar någon) som levande köttslig verklighet - och Skapelsens art av både nu-skeende och evighets-skeende skapelsens art av tid att både finnas och vara av bäde objektsida och subjektsida. Och detta jag beskriver så inom de varandra mötande och upphävande Han- och Hon-dimensionerna kan också ses som det stående i sin egen rotation den fortlöpande uppvrängningen rummet (vad som finns!) ä r och som en beskrivning av verklighetens levande och Gudomliga art.

Alla dessa så diametralt olika motivationer jag hitintills använt bloggen som redskap för gör ju tillsammans dessa texter så otympliga och svårgenomträngliga att jag riskerar att förlora nästan alla presumptiva läsare. Men eftersom jag befarar att så är fallet skall jag försöka bena upp texterna genom att presentera de olika motivationerna en och en. Naturligtvis kommersäkert också dessa presentationer bjuda avsevärt läsmotstånd eftersom jag saknar motivation att skrtiva mina texter på ett annorlunda mera lättläst vis och jag börjar med att veckla upp hur jag förstår just denna motivation som kan kallas motivationen att vara kvar i en vägran att låta texten styras och formas av behovet att göra den lättläslig och anpassad till att bli förstådd av sina läsare. Först då denna motivation som är lusten att skriva i sig och som också bottnar i po-etiken och som själv innehåller två skilda motivationer. Den ena motivationen - och ambitionen - att renodla detta skrivande som bara rinner fram och alltså då under inga förhållandenvälja bort låta infallen bli nerskrivna vartefter de kommer inte ens stryka ett ord den andra att välja att välja bort allt skala av alltså till detta ingenting återstår som är själva klarheten som dess botten. Det första alternativet handlar om: ett slags tillit till denna klarhet att den lyser fram - som Guds ansikte här beskaffat på samma sätt som ditt eget som hålet du ser ut genom som detta hål innanför vars ram allting f i n n s alltså också här klarheten som själva dess botten samma som är livets botten. Självklart är alla dessa sexuella tabun samma "samma" sammanhang som de tabun som spärrar de möjliga samtalen mellan Kinas presidium och Dalai Lama och även Falu Gong-utövarna. Här skulle behövas en Salavador Dali eller Magritte Chaplin.En kinesisk partiordförande skulle bli Hjälten i stället för hela olympiaden bara ett fiasko. Kvinnans hål vidgas till hela tillvaron som ett hål tabuna: pålverket för bräckliga byggnadsställningar - skala bort alla ord och vad? återstår! tillåt inte att några ord är förbjudna?: det är som att dra ut spikarna ur bygget! Sen då: att jag vill ha något sagt som helst då skall uppfattas av så många som möjligt gärna på ett riktigt drabbande sätt så man minns och påverkas. Nummer tre är väl bloggandet som mitt eget högst personliga och egoistiska hjälprop. Vad jag vill ha sagt och vill få mina läsare att fatta är att de alla är centrum och att alla kan fungera ur detta sitt centrum vara inifrånstyrda och känna full trygghet här och mitt hjälprop är lika enkelt och självklart: jag vill bli uppfattad och jag vill f f å h j ä l p att bli uppfattad och rätt uppfattad . Mina tankegångar är så genomgripande och omvälvande att det är skada att de inte skall få göra sig gällande sammanhangen vi alla är var och en behöver bli mer helhetssammanhang behöver förlösas ur sina instängdheter formers nödvändiga fasthet och bestånd måste få vara mera i uppvrängningen i Han Hon-relationen mera levande frigörande förlösande form och formkrafter. Jag tycker aldrig jag fullt ut hinner fånga och låta få fäste på skrivytan denna fräschör som tankarna är inom eller om man så vill uttrycka det: har som yta. Min omnipotens är ju där hela tiden i sin gränslöshet och där det pretentiösa i samma gränslöshet - så storslagen så man blir nedslagen nästan bara modfälld och ledsen - men ändå: nog är det så att jag lite kan få yvas över min centrala trygghet som bara är där och kan tillåta den totala osäkerheten känslan av litenhet misslyckande tillkortakommanden fullt ut fullt ut ända till denna desperationens gräns där den djupaste motivationen till detta skrivande hela tiden finns och är i detta Finns.

Vara i och ur associationsflödenas helhetssammanhang - hur skulle nånting annat kunna finnas som innebörden i ordet Gud? universialitetens art av förhållande Gud inom oss vi inom Gud - men först ännu en gång - "Praeterea - - -" - Dalai Lama måste vara på allas läppar när olympiaden utspelas i Peking turisternas och idrottsmännens från alla länder! självbränning och självmordsbombning i Olympiastadion sådan destruktivitet är onödig omväg och kan sannolikt få också destruktiva följdverkningar men Rimbaud måste också plockas fram ur garderoben lärorikt att han nästan dräpte sin vän Verlaine och slutade som kapitalist bland kolonialisterna Rousseau?! Dessa punkare är visst historiens eviga följeslagare det absolut bästa djupast inne i massrörelserna po-etiken musiken känslans och berättandets Sanning jag själv minns från min tidigaste barndom vid sidan av doften från den nya b ilen med dess glänsande lackering och sidengardinerna (obscenitet lyx) nånting annat som i bakgrunden som en famn omgav min värld och som inte var Mor utan min egen upplevelse av det kvinnliga det är klart också att jag minns en speciell flicka som var vild och farlig och drog ivägmed mig på eskapader och äventyr! - jag var väl tre eller fyra år - inte då men kanske något år senare domineras mera bilden av kåtheten och denna erektion som också var besvärande hur vad som var oemotståndligt attraherande också blivit skamstämplat dåförtiden var man "rysk" om man betedde sig rysligt och "turk" om man var dum i huvdet och bufflig nigger när man var utmobbad och vilde när man var vild fastän man kunde ju även då associera till den ädle infödingen och djärve indianen runt om alla dessa begrepp fanns ju verkligheten som den också i hög grad var farlig ångestskapande skuldbelastande och ond men därför också spännande och angelägen och i hög grad uppfordrande för ens framtidsdrömmar om att bli och vara något modigt och beundransvärt. Mina sadistiska behov har aldrig kunnat göra sig gällande - och väl är väl det - för att jag har oftast intolkat en god vilja djupast t.o.m. hos de värsta och på senare är också alltid tvärsigenom sett en tragik och ynklighet där bakom översittarfasaderna. Stupiditet fascinerar mig ofta efetrsom jag framförallt uppmärksammar den bland professorer och andra som skall representera det etblerade vetandet - sådana som sakna ödmjukhet denna dygd som jag annars tillsammans med blygsamhet alltid är misstänksam mot både för att den så ofta är falsk och för att den hämmar och t.o.m. helt blockerar den genialitet vi alla äro i vår ursprungliga art - jag förstår inte varför vad som är självklart för mig inte också är självklart för andra: hur man exempelvis i begreppet Skapelsen kan inlägga annan betydelse än att den är ett hela tiden levande rörelsesammanhang och att somliga kan låta sig imponeras av och andra ifrgasätta Darwin när han upptäcker att bara vad som överlever överlever och att detta gäller inte bara individer utan också arter och då gärna negligera varats matematiska omnipotens och att oändligheten faktiskt inte går att tänka bort för att inte tala om hur man hela tiden glömmer att kausaliteten bara är en aspekt och att allt sånt här tänkande emanerar ur vår art att vara vår förmåga att vara rum för att uttrycka sig stammande och cirkelbevisande. Här på samma gång kan jag väl då också nämna att aspekt är aspekt och version är version men att också att vara i sin aspekt är version detta som jag brukar uttrycka genom att skriva Finns och Är med stor bokstav och betona vikten av att separera dem som skilda begrepp, Einstein står i Pytagoras men vi måste också till skillnad från honom försöka stå där i hans ställe alltså köttsligen och inte som hans ekvation - detta är den Fria vilja vi och verklighten är. Det är mycket vi bortser ifrån i vår naturvetenskapliga indoktrinering och på sätt och vis hänger det ihop med att denna indoktrinering saknar själva sin grundbult: primtalet livets tal. (Jag tror det säkert var tio år sedan jag t.o.m. försökte få en professor i astrofysik att förstå detta men naturligtvis förgäves!).Vad jag skrivit här nu handlar naturligtvis också och i särskilthög grad om professorer i psykiatri och t.ex. om vad de skriver i Läkartidningen och när jag skriver "fascinerande" ovan och också skule ha kunnat skriva trgikomiskt menar jag inte att denna deras stupiditet tyvärr också fårhögst allvareliga följder och bidrager till att psykiatrisk vård här i landet ofta fungerar så dåligt eller inte alls.