ejeahstrom

Då sitter jag här igen vid datorn och bloggar - jag kallar det så fastän det fortfarande först i andra hand hamnar på bloggen - och fortfarande har jag en mycket vilsen relation till detta slags skrivande egentligen bara en enda fungerande och klarlagd motivation: själva nöjet att vara skrivande vilket ju för min del också är en inifrån-nödvändighet som också med viss rätt kan benämnas tvångsmässig. Mitt huvud är ett enda vimmel av olika tankegångar som jag tycker vore väl värda att försöka förvandla till ord på bloggen men mitt vankelmod här är så stort att jag knappast ens tycker det är rätt att använda ordet blogg. Jag är faktiskt i samma situation som berättaren och huvudpersonen i den roman jag hållit på med sista två åren och sedan en tid helt sitter fast i utan att kunna skriva vidare. Där i boken sitter jag-personen sedan åtskilliga år tillbaka på en skolgård och vid dåligt väder nånstans i en vestibul tillhörig samma skola, Han har tidigare varit högst verksam som initiativtagare och inspiratör vid starten och uppbyggnaden av denna skola och hade väl lite tankar om att kanske kunna fungera som lärare där men allt detta hans engagemang stannade vid att han blev kvar där som ett original en sort för sig visserligen respekterad men mer och mer av alla dock uppfattad som själva identifikationen av en särling ett inventarium en älskad kuf. Både barn och vuxna vände sig till honom med frågor både personliga och i mera existentiella filosofiska spörsmål och visst tiltrodde han sig att betyda en hel del för många att hans närvaro uppskattades och då särskilt av barnen som hade vant sig vid att han fanns där som någon slags trygghet men själv kände han att han ville något mer och sökte förgäves efter hur han skulle förverkliga detta svårgripbara. Att bara vara detta faktotum och detta även om han samtidigt försökte intala sig att han fungerade som skolans själva mycelium och katalysator kunde han inte förlika sig med han ville något mer kanske något större något mer definitivt helgjutet? Och här sitter jag nu vid datorn och har ungefär sama känsla. Det handlar om trohet mot de inifrånstyrande krafterna och också om att få andra att uppleva det så att medvetandegöra andra om dessa deras inifrånstyrande krafter denna medfödda etik som också var po-etik. Då måste det också samtidigt handla om ett självförtroende rotat just här så att man inte behövde hemfalla åt kollektivberoende. Man skulle inte behöva haka sig fast i vad andra runt om en hade för uppfattning ansåg riktigt och normalt man skulle inte behöva ha den slags bindning till familj släkt etnicitet eller religion utan tvärtom kunna v a r a alla dessa sådana samhöriga känslor och föreställningar - det artegna är ju ingen ägodel som behöver försvaras och all kultur måste ur grunden vara framvuxen - och alla dessa kan och bör och måste skulle vara där och fungera ur ens egen rot. Men härur dras ju också slutsatsen att alla andra medmänniskor måste respekteras just i detta de ä r och försöker göra rättvisa åt i sina liv: och här upplöses de onda cirklarna : ingen behöver varken försvara eller kämpa för sin tro - på det andliga området finns inga revir och detta måste förstås ur själva definitionen av begrepp som "det andliga " och religion och någon orsak att bekriga varann finns inte längre när var och en vilar tryggt i s i n tro och iden inom sådana institutioner som F.N. är i detta förverkligad . Jag tänker här på Simone Weill som jag tror de flesta läser utan att helt förstå eller kanske helt missförstår. Bara i det etiska finns verklighet ingenting är verklighet utanför den Fria Viljan Tiden finns ju aldrig utan ä r men som nu-skeendet finns den ju i detta sitt Ä r "hela tiden" och detta handlar om transcendens och vad som ur matematisk aspekt är den negativa dimensionen (detta är e n aspekt och denna aspekt och vad jag formulerat är i n t e att verkligheten skall uplevas som negativitet utan snarare det motsatta).

I den där romanen jag försöker skriva och som utspelar sig i ett framtidsscenario är redan mänskligheten uppdelad i en perfekt marknadsekonomiskt fungerande globaliserad diktatur utstyrd med en till intet förpliktigande men mycket prydlig låtsas-demokrati och ett anarkistiskt konglomerat för dem som utsopats som alltför störande och besvärliga. Varje människa är ju och finns som ett rum och detta rum finns ju alltid möblerat i sin art avatt vara denna människas mer eller mindre kontruktiva respektive destruktiva verklighetsföreställning och då ett rum mer eller mindre inlåst inom det föreställningssammanhang han eller hon är tillsammans med andra människor - alltså med hela det kollektiv han på olika sätt är beroende av - det sammankittande elementet är här då oftast skam och tillsammans utgör de där dessa skammens hus som nationell och etnisk och religiös samhörighet utgör - ibland också politisk samhörighet eller klass-samhörighet. Det djupaste livssammanhanget är ju sexualiteten som både är han- och hon-dimensionernas förlösning i varandra - kärlek ( = någon älskar någon) som levande köttslig verklighet - och Skapelsens art av både nu-skeende och evighets-skeende skapelsens art av tid att både finnas och vara av bäde objektsida och subjektsida. Och detta jag beskriver så inom de varandra mötande och upphävande Han- och Hon-dimensionerna kan också ses som det stående i sin egen rotation den fortlöpande uppvrängningen rummet (vad som finns!) ä r och som en beskrivning av verklighetens levande och Gudomliga art.

Alla dessa så diametralt olika motivationer jag hitintills använt bloggen som redskap för gör ju tillsammans dessa texter så otympliga och svårgenomträngliga att jag riskerar att förlora nästan alla presumptiva läsare. Men eftersom jag befarar att så är fallet skall jag försöka bena upp texterna genom att presentera de olika motivationerna en och en. Naturligtvis kommersäkert också dessa presentationer bjuda avsevärt läsmotstånd eftersom jag saknar motivation att skrtiva mina texter på ett annorlunda mera lättläst vis och jag börjar med att veckla upp hur jag förstår just denna motivation som kan kallas motivationen att vara kvar i en vägran att låta texten styras och formas av behovet att göra den lättläslig och anpassad till att bli förstådd av sina läsare. Först då denna motivation som är lusten att skriva i sig och som också bottnar i po-etiken och som själv innehåller två skilda motivationer. Den ena motivationen - och ambitionen - att renodla detta skrivande som bara rinner fram och alltså då under inga förhållandenvälja bort låta infallen bli nerskrivna vartefter de kommer inte ens stryka ett ord den andra att välja att välja bort allt skala av alltså till detta ingenting återstår som är själva klarheten som dess botten. Det första alternativet handlar om: ett slags tillit till denna klarhet att den lyser fram - som Guds ansikte här beskaffat på samma sätt som ditt eget som hålet du ser ut genom som detta hål innanför vars ram allting f i n n s alltså också här klarheten som själva dess botten samma som är livets botten. Självklart är alla dessa sexuella tabun samma "samma" sammanhang som de tabun som spärrar de möjliga samtalen mellan Kinas presidium och Dalai Lama och även Falu Gong-utövarna. Här skulle behövas en Salavador Dali eller Magritte Chaplin.En kinesisk partiordförande skulle bli Hjälten i stället för hela olympiaden bara ett fiasko. Kvinnans hål vidgas till hela tillvaron som ett hål tabuna: pålverket för bräckliga byggnadsställningar - skala bort alla ord och vad? återstår! tillåt inte att några ord är förbjudna?: det är som att dra ut spikarna ur bygget! Sen då: att jag vill ha något sagt som helst då skall uppfattas av så många som möjligt gärna på ett riktigt drabbande sätt så man minns och påverkas. Nummer tre är väl bloggandet som mitt eget högst personliga och egoistiska hjälprop. Vad jag vill ha sagt och vill få mina läsare att fatta är att de alla är centrum och att alla kan fungera ur detta sitt centrum vara inifrånstyrda och känna full trygghet här och mitt hjälprop är lika enkelt och självklart: jag vill bli uppfattad och jag vill f f å h j ä l p att bli uppfattad och rätt uppfattad . Mina tankegångar är så genomgripande och omvälvande att det är skada att de inte skall få göra sig gällande sammanhangen vi alla är var och en behöver bli mer helhetssammanhang behöver förlösas ur sina instängdheter formers nödvändiga fasthet och bestånd måste få vara mera i uppvrängningen i Han Hon-relationen mera levande frigörande förlösande form och formkrafter. Jag tycker aldrig jag fullt ut hinner fånga och låta få fäste på skrivytan denna fräschör som tankarna är inom eller om man så vill uttrycka det: har som yta. Min omnipotens är ju där hela tiden i sin gränslöshet och där det pretentiösa i samma gränslöshet - så storslagen så man blir nedslagen nästan bara modfälld och ledsen - men ändå: nog är det så att jag lite kan få yvas över min centrala trygghet som bara är där och kan tillåta den totala osäkerheten känslan av litenhet misslyckande tillkortakommanden fullt ut fullt ut ända till denna desperationens gräns där den djupaste motivationen till detta skrivande hela tiden finns och är i detta Finns.

Vara i och ur associationsflödenas helhetssammanhang - hur skulle nånting annat kunna finnas som innebörden i ordet Gud? universialitetens art av förhållande Gud inom oss vi inom Gud - men först ännu en gång - "Praeterea - - -" - Dalai Lama måste vara på allas läppar när olympiaden utspelas i Peking turisternas och idrottsmännens från alla länder! självbränning och självmordsbombning i Olympiastadion sådan destruktivitet är onödig omväg och kan sannolikt få också destruktiva följdverkningar men Rimbaud måste också plockas fram ur garderoben lärorikt att han nästan dräpte sin vän Verlaine och slutade som kapitalist bland kolonialisterna Rousseau?! Dessa punkare är visst historiens eviga följeslagare det absolut bästa djupast inne i massrörelserna po-etiken musiken känslans och berättandets Sanning jag själv minns från min tidigaste barndom vid sidan av doften från den nya b ilen med dess glänsande lackering och sidengardinerna (obscenitet lyx) nånting annat som i bakgrunden som en famn omgav min värld och som inte var Mor utan min egen upplevelse av det kvinnliga det är klart också att jag minns en speciell flicka som var vild och farlig och drog ivägmed mig på eskapader och äventyr! - jag var väl tre eller fyra år - inte då men kanske något år senare domineras mera bilden av kåtheten och denna erektion som också var besvärande hur vad som var oemotståndligt attraherande också blivit skamstämplat dåförtiden var man "rysk" om man betedde sig rysligt och "turk" om man var dum i huvdet och bufflig nigger när man var utmobbad och vilde när man var vild fastän man kunde ju även då associera till den ädle infödingen och djärve indianen runt om alla dessa begrepp fanns ju verkligheten som den också i hög grad var farlig ångestskapande skuldbelastande och ond men därför också spännande och angelägen och i hög grad uppfordrande för ens framtidsdrömmar om att bli och vara något modigt och beundransvärt. Mina sadistiska behov har aldrig kunnat göra sig gällande - och väl är väl det - för att jag har oftast intolkat en god vilja djupast t.o.m. hos de värsta och på senare är också alltid tvärsigenom sett en tragik och ynklighet där bakom översittarfasaderna. Stupiditet fascinerar mig ofta efetrsom jag framförallt uppmärksammar den bland professorer och andra som skall representera det etblerade vetandet - sådana som sakna ödmjukhet denna dygd som jag annars tillsammans med blygsamhet alltid är misstänksam mot både för att den så ofta är falsk och för att den hämmar och t.o.m. helt blockerar den genialitet vi alla äro i vår ursprungliga art - jag förstår inte varför vad som är självklart för mig inte också är självklart för andra: hur man exempelvis i begreppet Skapelsen kan inlägga annan betydelse än att den är ett hela tiden levande rörelsesammanhang och att somliga kan låta sig imponeras av och andra ifrgasätta Darwin när han upptäcker att bara vad som överlever överlever och att detta gäller inte bara individer utan också arter och då gärna negligera varats matematiska omnipotens och att oändligheten faktiskt inte går att tänka bort för att inte tala om hur man hela tiden glömmer att kausaliteten bara är en aspekt och att allt sånt här tänkande emanerar ur vår art att vara vår förmåga att vara rum för att uttrycka sig stammande och cirkelbevisande. Här på samma gång kan jag väl då också nämna att aspekt är aspekt och version är version men att också att vara i sin aspekt är version detta som jag brukar uttrycka genom att skriva Finns och Är med stor bokstav och betona vikten av att separera dem som skilda begrepp, Einstein står i Pytagoras men vi måste också till skillnad från honom försöka stå där i hans ställe alltså köttsligen och inte som hans ekvation - detta är den Fria vilja vi och verklighten är. Det är mycket vi bortser ifrån i vår naturvetenskapliga indoktrinering och på sätt och vis hänger det ihop med att denna indoktrinering saknar själva sin grundbult: primtalet livets tal. (Jag tror det säkert var tio år sedan jag t.o.m. försökte få en professor i astrofysik att förstå detta men naturligtvis förgäves!).Vad jag skrivit här nu handlar naturligtvis också och i särskilthög grad om professorer i psykiatri och t.ex. om vad de skriver i Läkartidningen och när jag skriver "fascinerande" ovan och också skule ha kunnat skriva trgikomiskt menar jag inte att denna deras stupiditet tyvärr också fårhögst allvareliga följder och bidrager till att psykiatrisk vård här i landet ofta fungerar så dåligt eller inte alls.

Kom av någon anledning helt plötsligt att tänka på hur missuppfattad jag naturligtvis ofta måste bli, Mindes att jag i olika sammanhang använt mig av uttrycket Guds Natur som för mig står för en rätt klart specificerad innebörd alltså blivit ett rätt viktigt begrepp med viss betydelse. Men säkert har många som läst vad jag skrivit lagt helt annat innehåll i orden associerat till Guds allsmäktighet och för sin inre blick föreställt sig en Gud Fader såsom ägare och envåldshärskare över denna natur. Visserligen behöver väl inte ägande och maktutövning i sig vara något negativt eftersom om sådana förhållningssätt inryms inom optimalt fungerande kärlek upplöses ju negativiteten - resultatet härav är ju detta oaktat naturligtvis också avhängigt av hur detta eller denna är funtad som omfattas av förhållandet - men med sammanställningen Guds Natur avser jag ju att Naturen är gudomlig och att Guds förhållande till naturen inte är annorlunda än vad vårt eget förhållande är i grunden (fastän vårt då kringskuret och inträngt underkastat vår mänskliga ofullkomlighet) alltså denna vår levande relation till Naturen - rummet i dess art att vara levande - där den hela tiden förblir ett gränsland: gränslandet Är som det finns som det ä r i det förhållande det ä r som är Hans och vårt. Även vad jag skriver här nu kanske verkar svårbegripligt men jag tycker jag börjar få ett grepp om vad som är det bärande i mina texter. Det är nog helhetssammanhanget som tvärsigenom är synlig - och därför genomskinliggjord - matematik: rörlig rymdgeometri. Tvärsigenom totalt uträkningsbar och inom detta faktum Noll och sammanfallande med rummet denna oändlighet som inte går att tänka bort och som även ur denna aspekt - aspekten! Abstraktionen aspekten i sig - är vår förmåga att vara rum innebär att vi f i n n s som kvadraterna på katetrarna i denna rätvinklighet - kub - där dessa äro "Samma" som kvadraten på hypotenusan men "Sam"-"Tid"igt inom detta rum ä r E -energien Kärleken - kuberandet - alltså kvadrerandet av ljusets hastighet inom vrängningen (asymptotiken) - och primtalet - den accelererande expansionen inom spinnet de mötande rotationerna (själva abstraktionen "något" inom rörelsen) - här illustrerat av Pis oändliga decimaler. Alltså detta skrivande alla de här texterna innefattar hela tiden en gemensam nämnare som är detta helhetssammanhang i nollställdheten varje ord är ur detta ljushetens rum - alltså inte ur något lysande ljus utan bara ur klarhetens ljus - även om de formande styrande krafterna inifrån detta inte alltid är bärkraftiga tillräckligt och vad jag gör är att hämta orden d ä r- inifrån i stället för att vara förklarande eller utlärande. Vad jag hoppas och längtar efter är att få glädjas över att dessa ord och meningar skall kunna upplevas som ett rörelsesammanhang som genom s i n rörelses form och art drar med sig och förlöser andra ur deras instängande personlighetsstrukturer i den mån dessa hålls samman av förträngande föreställningsverklighet. Vad som här blottas och kan göra sig gällande är Verkligheten i dess verkliggörande art av etik innefattande då est-etik och po-etik . Något annat kriterium på att det rör sig om verklighet finns inte ingenting kan både finnas och vara annat än här inom Fria Viljan - bottenlöshetens rörliga rymdgeometri är ju uträknad och tom. Gör mig f.ö.m. nu skyldig till lite fusk. Gosha rådde mig att börja använda datorn som vanlig skrivmaskin igen. Dels hade jag ju ännu inte kunnat lära mig hur jag tog mig in på min blogg och där kunde skriva ett nytt inlägg dels kunde jag ju inte heller lita på bloggen som slarvat bort vad jag skrivit - han skall nu hjälpa mig i eftermiddag med att föra in det här på bloggen men det blir två olikla dagars texter. Jag har nu gjort min vanliga förmiddagspromenad. Det var kallt och mulet och blåsipporna såg molokna ut slokade med huvudena och kronbladen var som mössor med öronlappar. Har kunnat konstatera att vad jag skrev igår fastän skrivet för att utreda svårbegriplighterna i tidigare texter säkert blir minst lika svårbegripligt för presumptiva läsare och dessutom att det fortfarande är svårbegripligt för mig själv att jag skall behöva uttrycka mig så här svårbegripligt och att texten bara skall fortsätta att handla om sig själv och om själva skrivandeprocessen bli en sån här meta-text självcentrerad och faktiskt på det sättet rätt hänsynslös. Detta alltså trots att jag nästan här har en desperation i min känsla av isolering i mitt behov av att bli förstådd brist på kontakt i just detta alltså: själva tänkandet och det filosofiska skrivandet. Jag är eljest ingen ensam person kan ju ibland tycka att jag har för mycket av kontaktsökande människor runt omkring mig - jag har ju fått lov att dra mig undan ur en sådan situation som blev alltför splittrande och inte lämnade någon tid över bl.a. då till skrivandet - men - och här måste jag uttrycka mig så där utmanade elitistiskt igen - jag har ingen människa på samma nivå (inom just denna min dimensionsom jag hamnat i) som jag kan ha tankeutbyte med (det är just så jag känner och jag måste ju vara sannfärdig har en regerande ambition att vara helt ärlig). Det var vad jag hänsyftade på när jag häromdagen skrev att jag väntar på utmaningar det känns så tomt i världen när ingen ifrågasätter mig.. Jag är svårbegriplig för mig själv skrev jag nyss när det gäller detta motstånd mot att förklara framförallt när detta förklarande börjar likna utlärande undervisning det handlar alls inte bara som jag ville få mig själv att tro om att jag inte ville pådyvla mina medmäniskor färdig mest bara instängande död kunskap eftersom jag ju faktiskt ändå förmedlar en massa fakta om även i svårbegriplig form eftersom jag visst inte strävar att vara mystifierande utan tvärtom anstränger mig att vara klargörande så gott det går när man älskar det lapidariska och det paradoxala får jag direkta frågor minskar ju eller försvinner ju också det här motståndet. Motståndet måste vara en motvilja mot att befinna mig någon annanstans än inom den andres föreställningsverklighet jag känner det som en slags nödvändighet att vara i denna omedelbara tillgänglighet av en annan människas inre landskap.Och mina förklaringar behöver jag mera låta vara rent gestaltande - alltså när jag nu försöker greppa hur jag här fungerar måste jag kategorisera dem som produkter av kreativitet alltså uttryck för denna den mest uppskattningsvärda av våra gudsgåvor: vår medskapande förmåga. Här kommer jag också att tänka på mitt motrstånd mot att berätta som alltså inte är ett motstånd mot själva berättandet som verkligen kan vara en glädje i sig utan mot själva innehållet i berättelsen kanske särskilt om det är något självupplevt. , Ur någon aspekt handlar väl allt det här om något slags psykoanalytiskt förhållningssätt som t.o.m. undantränger andra tillvarelse-sätt men sammanfattningsvis blir väl resultatet att de flesta - kanske alla - tappar lusten att läsa denna blogg och jag alltså blir sittande här och skriver ut i tomma intet.

När man väl har börjat blogga kommer en känsla av plikt sakta insmygande dag för dag och nu sitter jag här fortfarande en hel del tveksam inför hela det här blogg-företaget och i full insikt om - härom t.o.m. nästan varje dag ytterligare påmind - att min kapacitet nuförtiden är rätt blygsam och tarvar t.ex. middagsvila för att uppnå behövlig koncentrationsförmåga och att alltid leva med samma problem att tiden injte räcker till för allt jag vill. Vad som nu hänt är att födelsedagskalas två dagar i följd och ett par dagars vistelse hos min bror - som jag inte hälsat på tiodigare sista året men i alla afll har rätt tät telefonkontakt med - lett till att jag inte haft tid att sitta vid datorn- Fortfarandestatus quo: Gosha har inte hjälpt mig att överföra ett par gars tidigare texter till bloggen men lovat hjälpa mig i dag. Här har alltså gått några dagar och jag ahr fått olika infall som jag velat skriva ner men först nu fått tid till det. Altså nu bara ettförsök till summering av vad jag mins av detta. Först: Skulle bloggen kanske vara ett lämpligt instrument att använda för att kommentera dagens tidningsläsning? Det är näst intill omöjligt att få något inlägg godkänt för publicering i D.N. Kanske insändare men då först efter att ha forcerat en känsla av omständlighet och vis tvekan inför om betydelsen av en insändare skulle vara värt mödan. Bloggande har ju den fördelen att åtminstone jag känner att sitta så här och skriva är ungefär som att prata för sig själv väsentligrn rätt angenämt och därför inte bortkastat ens om ingen läser det. Vad jag tänkte ekriva om här i anslutning till senare dagars tidningsläsning kommer då här kortfattat: Först då min reaktion på skriverier som läsarombudsmannen berättade om. Indignationsskrivelser med anledning av en presentation och intervju med Martina Bonnier som berättat om sina inköpsvanor. Vad som fascinerar mig är hur människor kan styras av sina affekter och hamna i så helt tokiga ställningstaganden. Här handlade det väl i rätt hög grad om avundsjuka men ett slags destruktivt rättvisetänkande finns väl också invävt här. Jag har sällan sett att någon förfasar sig över om någon manlig V.D eller storföretagare eller någon professionell idrottsman berättar att han köpt lyxbilar för flera hundratusen men här handlade det om en handväska för 50-60000 och att hon bara köpte kläder som var originalmodeller jag är säker på att många av dessa indignerade människor gärna yvs över de svenska mode-företagens framgångar både över uppmärksamheten de fått inom haute-couturen och över att aktierna stigit i värde. De är stolta över svensk design och konsthantverk och kan då i detta sammanhang glädja sig åt rekordhöga summor som betalas för alstren och likställa konsthantverk med annan konst som de naturligtvis berömmer sig av att älska och uppskatta även om framförallt mycket av det senare bara används som status -symboler och penningplacering, Men Martina får inte ha en djup känsla för vad som är vackert och original och inte visa upp sig själv och detta hon köpt fastän dessa samma som indigneras naturligtvis egentligen i hög grad är i stånd att uppskatta och livas och glädjas åt att någon är vackert och originellt klädd. Ingen tycks tänka att mycket av vårt konsthantverk måste köpas och bäras för att överhuvudtaget få existensberättigande eller att det åtminstone är så att kreatören lyckliggöres och får motivation av att vad han gör kommer till användning och blir till glädje. Eftersom det nu är så att somliga har mera pengar än vad som går åt till själva överlevandet och då använder de pengarna till lyx och överflöd så är det väl underbart om de just kan användas på det här sättet så att konstfärdighet och skaparglädje får sitt pris och möjliggöres och dessutom så här nå offentligheten till både allmän beskådan och för att omskrivas. Det var det ena. Det andra handlade om Reinfeldt och hans besök i Kina. Skulle det inte kunna vara möjligt att han eller kanske Bildt på ett vänligt och förtroendeingivande sätt - kanske man kan säga kollegialt politiker emellan - framförde som sin uppfattning att dessa kinesiska statschefer gjorde sitt livs misstag när de avbröt samtalskontakten med Dalai Lama? och att de alls inte skulle ha hindrat honom från att återvände till Tibet. De kommer nu i åratal kanske resten av sitt liv få ångra detta i och med alla dessa srtidighter och all den fientlighet de dragit över sig. De borde få veta att detta fortfarande går att rätta till genom att bjuda in Dalai Lama och att det är obegåvat och löjligt att se detta som en prestige-förlust när det i hög grad är det motsatta, Men vad jag nu skrivit snarast lite pliktskyldigast innebärande bara återgivande av redan gamla tankegångar känner jag är i hög grad är ett otillfredställande sätt att skriva dessutom är utelämnat allt möjligt annat vad jag har tänkt som kanske egentligen varit angelägnare att försöka hitta skrivna ord för. Till detta har jag nu ingen motivation eller ork och skulle jag försöka skulle orden sakna all fräschör. Skall nu försöka få tag på Gosha så han i alla fall kan hjälpa in de har texterna från minst tre olika dagar på bloggen.

Alla människor har väl ett behov av att bli förstådda och att känna att de kanske betyder något för omvärlden eller för min del    bättre uttryckt:   att de har någonting att ge sin omvärld som kan ha betydelse för mottagarna.     I mitt fall är det ju också så  att jag behöver andra som lyssnar   för att det öppnar  och utvecklar mitt tänkande. Jag har efter 50 år som läkare psykiater och psykoterapeut blivit lite tillvand vid   och kanske bortskämd av   att ha människor omkring mig som velat lyssna och som ställt frågor och kunnat kommentera    och nu 86 år gammal både av omständigheterna tvingats och själv valt att i stället   utöver att prova på att bara vara till för mig själv och de mina    få lite tid över för att skriva   något som visserligen alltid varit en livsnödvändighet för mig    ett slags centrum i min tillvaro med dock tyvärr   har jag ibland känt   alltför snävt utrymme.  Mitt skrivande har väsentligen  v arit tankestycken kring filosofiska psykologiska religiösa ämnen och min centrala ambition har varit att nå en klarhet och att icke acceptera att då inte kunna vara kvar i samma logikens tankerum som matematiker och naturvetare.     De 4 - 5 romaner jag också skrivit och skriver tyngs ner och blir nog svårutgivna på grund av alltför mycket av sådant tänkande    inte heller   mina andra skriverier  säkert tusentals sidor  har av bristande motivation för allt praktiskt arbete som i så fall skulle behöva presteras     blivit publicerade.   I sista numret av tidskriften Hjärnstorm fanns i alla fall ett försök till presentation av  vad som där kallades "mitt författarskap" . Har svårt att känna mig hemma i det begreppet men har eljest en  -  beträffande mitt tänkande och mina skriverier  -  visserligen något vacklande men innerst inne hög tanke om värdet och originaliteten av mina tankegångar. Ett av dessa opublicerade alster gav jag namnet: "Försök till världsdförklaring och något om att förstå  innebörden av vad detta är att förstå" vilket väl säger lite om ambitionerna i vad jag vill uttrycka.   Naturligtvis har jag väl oc kså med detta bloggande en baktanke att någon skulle intressera sig för mina skriverier och dessutom kanske få motivation och ha tid och ork  att vilja föra tankarna vidare    kanske  åstadkomma någon sammanställning   kanske  presentation och publicering.    Men  I första hand är det frågor och kommentarer jag vill ha.     Det här jag har skrivit nu får väl gälla som en presentation.      Jag slutar  för säkerhets skull med att framhålla att jag verkligen ser fram emot att få besvara alla sorts frågor och diskussionsuppslag inom ovannämnda intresseområden.