5, 6 och 7
Kom av någon anledning helt plötsligt att tänka på hur missuppfattad jag naturligtvis ofta måste bli, Mindes att jag i olika sammanhang använt mig av uttrycket Guds Natur som för mig står för en rätt klart specificerad innebörd alltså blivit ett rätt viktigt begrepp med viss betydelse. Men säkert har många som läst vad jag skrivit lagt helt annat innehåll i orden associerat till Guds allsmäktighet och för sin inre blick föreställt sig en Gud Fader såsom ägare och envåldshärskare över denna natur. Visserligen behöver väl inte ägande och maktutövning i sig vara något negativt eftersom om sådana förhållningssätt inryms inom optimalt fungerande kärlek upplöses ju negativiteten - resultatet härav är ju detta oaktat naturligtvis också avhängigt av hur detta eller denna är funtad som omfattas av förhållandet - men med sammanställningen Guds Natur avser jag ju att Naturen är gudomlig och att Guds förhållande till naturen inte är annorlunda än vad vårt eget förhållande är i grunden (fastän vårt då kringskuret och inträngt underkastat vår mänskliga ofullkomlighet) alltså denna vår levande relation till Naturen - rummet i dess art att vara levande - där den hela tiden förblir ett gränsland: gränslandet Är som det finns som det ä r i det förhållande det ä r som är Hans och vårt. Även vad jag skriver här nu kanske verkar svårbegripligt men jag tycker jag börjar få ett grepp om vad som är det bärande i mina texter. Det är nog helhetssammanhanget som tvärsigenom är synlig - och därför genomskinliggjord - matematik: rörlig rymdgeometri. Tvärsigenom totalt uträkningsbar och inom detta faktum Noll och sammanfallande med rummet denna oändlighet som inte går att tänka bort och som även ur denna aspekt - aspekten! Abstraktionen aspekten i sig - är vår förmåga att vara rum innebär att vi f i n n s som kvadraterna på katetrarna i denna rätvinklighet - kub - där dessa äro "Samma" som kvadraten på hypotenusan men "Sam"-"Tid"igt inom detta rum ä r E -energien Kärleken - kuberandet - alltså kvadrerandet av ljusets hastighet inom vrängningen (asymptotiken) - och primtalet - den accelererande expansionen inom spinnet de mötande rotationerna (själva abstraktionen "något" inom rörelsen) - här illustrerat av Pis oändliga decimaler. Alltså detta skrivande alla de här texterna innefattar hela tiden en gemensam nämnare som är detta helhetssammanhang i nollställdheten varje ord är ur detta ljushetens rum - alltså inte ur något lysande ljus utan bara ur klarhetens ljus - även om de formande styrande krafterna inifrån detta inte alltid är bärkraftiga tillräckligt och vad jag gör är att hämta orden d ä r- inifrån i stället för att vara förklarande eller utlärande. Vad jag hoppas och längtar efter är att få glädjas över att dessa ord och meningar skall kunna upplevas som ett rörelsesammanhang som genom s i n rörelses form och art drar med sig och förlöser andra ur deras instängande personlighetsstrukturer i den mån dessa hålls samman av förträngande föreställningsverklighet. Vad som här blottas och kan göra sig gällande är Verkligheten i dess verkliggörande art av etik innefattande då est-etik och po-etik . Något annat kriterium på att det rör sig om verklighet finns inte ingenting kan både finnas och vara annat än här inom Fria Viljan - bottenlöshetens rörliga rymdgeometri är ju uträknad och tom. Gör mig f.ö.m. nu skyldig till lite fusk. Gosha rådde mig att börja använda datorn som vanlig skrivmaskin igen. Dels hade jag ju ännu inte kunnat lära mig hur jag tog mig in på min blogg och där kunde skriva ett nytt inlägg dels kunde jag ju inte heller lita på bloggen som slarvat bort vad jag skrivit - han skall nu hjälpa mig i eftermiddag med att föra in det här på bloggen men det blir två olikla dagars texter. Jag har nu gjort min vanliga förmiddagspromenad. Det var kallt och mulet och blåsipporna såg molokna ut slokade med huvudena och kronbladen var som mössor med öronlappar. Har kunnat konstatera att vad jag skrev igår fastän skrivet för att utreda svårbegriplighterna i tidigare texter säkert blir minst lika svårbegripligt för presumptiva läsare och dessutom att det fortfarande är svårbegripligt för mig själv att jag skall behöva uttrycka mig så här svårbegripligt och att texten bara skall fortsätta att handla om sig själv och om själva skrivandeprocessen bli en sån här meta-text självcentrerad och faktiskt på det sättet rätt hänsynslös. Detta alltså trots att jag nästan här har en desperation i min känsla av isolering i mitt behov av att bli förstådd brist på kontakt i just detta alltså: själva tänkandet och det filosofiska skrivandet. Jag är eljest ingen ensam person kan ju ibland tycka att jag har för mycket av kontaktsökande människor runt omkring mig - jag har ju fått lov att dra mig undan ur en sådan situation som blev alltför splittrande och inte lämnade någon tid över bl.a. då till skrivandet - men - och här måste jag uttrycka mig så där utmanade elitistiskt igen - jag har ingen människa på samma nivå (inom just denna min dimensionsom jag hamnat i) som jag kan ha tankeutbyte med (det är just så jag känner och jag måste ju vara sannfärdig har en regerande ambition att vara helt ärlig). Det var vad jag hänsyftade på när jag häromdagen skrev att jag väntar på utmaningar det känns så tomt i världen när ingen ifrågasätter mig.. Jag är svårbegriplig för mig själv skrev jag nyss när det gäller detta motstånd mot att förklara framförallt när detta förklarande börjar likna utlärande undervisning det handlar alls inte bara som jag ville få mig själv att tro om att jag inte ville pådyvla mina medmäniskor färdig mest bara instängande död kunskap eftersom jag ju faktiskt ändå förmedlar en massa fakta om även i svårbegriplig form eftersom jag visst inte strävar att vara mystifierande utan tvärtom anstränger mig att vara klargörande så gott det går när man älskar det lapidariska och det paradoxala får jag direkta frågor minskar ju eller försvinner ju också det här motståndet. Motståndet måste vara en motvilja mot att befinna mig någon annanstans än inom den andres föreställningsverklighet jag känner det som en slags nödvändighet att vara i denna omedelbara tillgänglighet av en annan människas inre landskap.Och mina förklaringar behöver jag mera låta vara rent gestaltande - alltså när jag nu försöker greppa hur jag här fungerar måste jag kategorisera dem som produkter av kreativitet alltså uttryck för denna den mest uppskattningsvärda av våra gudsgåvor: vår medskapande förmåga. Här kommer jag också att tänka på mitt motrstånd mot att berätta som alltså inte är ett motstånd mot själva berättandet som verkligen kan vara en glädje i sig utan mot själva innehållet i berättelsen kanske särskilt om det är något självupplevt. , Ur någon aspekt handlar väl allt det här om något slags psykoanalytiskt förhållningssätt som t.o.m. undantränger andra tillvarelse-sätt men sammanfattningsvis blir väl resultatet att de flesta - kanske alla - tappar lusten att läsa denna blogg och jag alltså blir sittande här och skriver ut i tomma intet.
När man väl har börjat blogga kommer en känsla av plikt sakta insmygande dag för dag och nu sitter jag här fortfarande en hel del tveksam inför hela det här blogg-företaget och i full insikt om - härom t.o.m. nästan varje dag ytterligare påmind - att min kapacitet nuförtiden är rätt blygsam och tarvar t.ex. middagsvila för att uppnå behövlig koncentrationsförmåga och att alltid leva med samma problem att tiden injte räcker till för allt jag vill. Vad som nu hänt är att födelsedagskalas två dagar i följd och ett par dagars vistelse hos min bror - som jag inte hälsat på tiodigare sista året men i alla afll har rätt tät telefonkontakt med - lett till att jag inte haft tid att sitta vid datorn- Fortfarandestatus quo: Gosha har inte hjälpt mig att överföra ett par gars tidigare texter till bloggen men lovat hjälpa mig i dag. Här har alltså gått några dagar och jag ahr fått olika infall som jag velat skriva ner men först nu fått tid till det. Altså nu bara ettförsök till summering av vad jag mins av detta. Först: Skulle bloggen kanske vara ett lämpligt instrument att använda för att kommentera dagens tidningsläsning? Det är näst intill omöjligt att få något inlägg godkänt för publicering i D.N. Kanske insändare men då först efter att ha forcerat en känsla av omständlighet och vis tvekan inför om betydelsen av en insändare skulle vara värt mödan. Bloggande har ju den fördelen att åtminstone jag känner att sitta så här och skriva är ungefär som att prata för sig själv väsentligrn rätt angenämt och därför inte bortkastat ens om ingen läser det. Vad jag tänkte ekriva om här i anslutning till senare dagars tidningsläsning kommer då här kortfattat: Först då min reaktion på skriverier som läsarombudsmannen berättade om. Indignationsskrivelser med anledning av en presentation och intervju med Martina Bonnier som berättat om sina inköpsvanor. Vad som fascinerar mig är hur människor kan styras av sina affekter och hamna i så helt tokiga ställningstaganden. Här handlade det väl i rätt hög grad om avundsjuka men ett slags destruktivt rättvisetänkande finns väl också invävt här. Jag har sällan sett att någon förfasar sig över om någon manlig V.D eller storföretagare eller någon professionell idrottsman berättar att han köpt lyxbilar för flera hundratusen men här handlade det om en handväska för 50-60000 och att hon bara köpte kläder som var originalmodeller jag är säker på att många av dessa indignerade människor gärna yvs över de svenska mode-företagens framgångar både över uppmärksamheten de fått inom haute-couturen och över att aktierna stigit i värde. De är stolta över svensk design och konsthantverk och kan då i detta sammanhang glädja sig åt rekordhöga summor som betalas för alstren och likställa konsthantverk med annan konst som de naturligtvis berömmer sig av att älska och uppskatta även om framförallt mycket av det senare bara används som status -symboler och penningplacering, Men Martina får inte ha en djup känsla för vad som är vackert och original och inte visa upp sig själv och detta hon köpt fastän dessa samma som indigneras naturligtvis egentligen i hög grad är i stånd att uppskatta och livas och glädjas åt att någon är vackert och originellt klädd. Ingen tycks tänka att mycket av vårt konsthantverk måste köpas och bäras för att överhuvudtaget få existensberättigande eller att det åtminstone är så att kreatören lyckliggöres och får motivation av att vad han gör kommer till användning och blir till glädje. Eftersom det nu är så att somliga har mera pengar än vad som går åt till själva överlevandet och då använder de pengarna till lyx och överflöd så är det väl underbart om de just kan användas på det här sättet så att konstfärdighet och skaparglädje får sitt pris och möjliggöres och dessutom så här nå offentligheten till både allmän beskådan och för att omskrivas. Det var det ena. Det andra handlade om Reinfeldt och hans besök i Kina. Skulle det inte kunna vara möjligt att han eller kanske Bildt på ett vänligt och förtroendeingivande sätt - kanske man kan säga kollegialt politiker emellan - framförde som sin uppfattning att dessa kinesiska statschefer gjorde sitt livs misstag när de avbröt samtalskontakten med Dalai Lama? och att de alls inte skulle ha hindrat honom från att återvände till Tibet. De kommer nu i åratal kanske resten av sitt liv få ångra detta i och med alla dessa srtidighter och all den fientlighet de dragit över sig. De borde få veta att detta fortfarande går att rätta till genom att bjuda in Dalai Lama och att det är obegåvat och löjligt att se detta som en prestige-förlust när det i hög grad är det motsatta, Men vad jag nu skrivit snarast lite pliktskyldigast innebärande bara återgivande av redan gamla tankegångar känner jag är i hög grad är ett otillfredställande sätt att skriva dessutom är utelämnat allt möjligt annat vad jag har tänkt som kanske egentligen varit angelägnare att försöka hitta skrivna ord för. Till detta har jag nu ingen motivation eller ork och skulle jag försöka skulle orden sakna all fräschör. Skall nu försöka få tag på Gosha så han i alla fall kan hjälpa in de har texterna från minst tre olika dagar på bloggen.
