11
Jag skrev lite häromdagen som handlade om människors begynnelse och illustrerade det med mina egna barndomsminnen det handlade om vad jag brukar kalla Ejes Kardinaler eller Radikaler : oskuld enfald obscenitet och narcisstiskt ursinne men jag glömde att vidareutveckla det Hon-perspektiv jag är i min egenskap av man som jag ju inte bara är ur min art av son till en moder utan också som en projektion in i alla Naturens skrymslen denna Natur som också är Gudsrelation alltså jag avser då i första hand Hans men som indirekt också blir vår natur och utgör den upplevelse av mening som barnet förlöses in i och ut i. Hjärnan är ju skrynklad hud och noll överallt hela tiden och alla dessa veck och fåror som berikar ansvaret och vetandet är ju samma sammanhang som den uppvrängning som också på så sätt uppvränger uppvrängaren. Hemfaller här igen till sådant skrivande som bara blir obegripligheter för huvudparten av dessa mina presumptiva läsare och dessutom skrämmer dem så att de i fortsättningen inte vill ha något att göra med mitt bloggande. Min svårighet är ju att jag har svårt att röra mig med andra ord och begrepp än de som vuxit fram under många decenniers tänkande och som delvis dessutom är av den arten att de under en yta av att bli omedelbart förstådda rymmer helt andra svårfunna - för mig naturliga och självklara - innebörder. Allt vad jag hitintills skrivit på denna blogg är ju ur de flesta aspekter bara en enda röra och jag själv kan också känna det som om bloggen är min slask-tratt men då också utlopp och reningsverk innefattande sådant som en avfallshantering som väl tar vara på guldkornen. Jag kan känna att bloggskrivandet är en slags lek som då också omfattar de invävda ambitionerna och har sin spänning bl.a. i att ungefär som pokerspel dessa ambitioner någon gång också kan infrias. Slumpen är ju Guds utsida och bland alla befängda Gudsuppfattningar och oändligheten av föreställningsverkligheter är ju alltings gemensamma nämnare: behovet och ofta också längtan efter att uppleva detta centrum vi alla äro redan ju i vår art att vara levande - kontentan alltså att vara denna slump-upfyllelse där . Om också tanken och känslan i detta att hur vi än beter oss så består rummet i sin oändlighet verkligen drabbar oss så är det nog snarare så att vi mer känner oss trängda och instängda än befriade ut i ett evighetsperspektiv. Detta att vara sitt nolltillstånd och ljuset i dess hastighet är ju tomhet det i sig själv osynliga glaset som bara har sitt värde i att det åtminstone ingenting skymmer. Naturen innefattar ju horisonten och upplevelsen också av allt det okända som man vet existerar där bortom synranden och denna vidgande upplevelse är ju på sitt sätt större än den logiskt matematiska oändligheten ovannämnda bevis på en oförmåga vi också är. Oändlighetsperspektivet i sig bara förstärker tröttheten modlösheten allt pyser ihop i förnumstigheter är oändlighten blottad och förstådd så är också allting på samma gång genomlyst upptäckt och begripet spänning och motivation borta även dator-rymden med alla myllrande bloggar är ju denna ändlösa mångfald vars mångfaldighet rent logiskt måste i sin gränslöshet övergå i enfald allt förintas i detta oändlighetens perspektiv . I denna mångfaldens snuttifiering är glömslorna hoppet kaos är granne med Gud. Hela tiden skriver jag bara just detta jag inte vill skriva för det känns bara tomt men hoppas samtidigt hela tiden att jag skall tömma ut alla dessa ord och att när inga längre återstår - -
